Livets korsord

Varje lördag morgon sitter jag vid köksbordet med kaffekoppen och DN:s lördagskorsord framför mig. Det har blivit en ritual sedan många år. Pennan i handen, glasögonen på näsan och en särskild spänning som infinner sig kring frågan; är det ett svårt kryss denna gång eller lite mera lättlösligt? Jag fyller i några ord som jag kan men i början går det oftast väldigt trögt. Jag hinner ibland bli så frustrerad att mitt självförtroende rinner ur mig samtidigt som andra koppen kaffe rinner in i mig. 

Men jag vet att det ingår. Den där första hopplösheten innan jag lyckats lösa några ord, som gör att jag kan slappna av. “Du är inte så dålig ändå, Sven”. 

Att lösa korsord påminner mycket om att leva ett liv. Man får en ledtråd – ibland tydlig, ibland mera dubbeltydig – och man måste själv hitta vägen fram till svaret. I början fyller man i de mest självklara orden, men ganska snart stöter man på luckor, där man blir helt ställd. Ord som inte går in hur man än vrider och vänder på dem. Livsfrågor som man ständigt stöter på utan att man hittar några självklara svar.

Precis som i livet kan man i ett korsord bli sittande länge och stirra på samma fyrkantiga ruta utan att komma vidare. Man försöker med allt, chansar genom att rabbla alfabetet, försöker genomskåda ledtråden – men ibland händer absolut ingenting. Andra gånger, när man minst anar det, dyker svaret upp som ett litet ljus: just det! Det var ju så enkelt. Varför tänkte jag inte på det med en gång?

En del problem i livet löser sig på samma sätt. Man släpper dem ett tag, tar en promenad, diskar några tallrikar, och plötsligt ser man en möjlighet som man tidigare inte tänkt på. Det är som om hjärnan behöver få arbeta ifred, i skymundan medan kroppen gör någonting annat. 

Andra gånger är man tvungen att acceptera att man faktiskt inte kan lösa allt själv. Att man behöver hjälp. Då händer det att jag frågar min fru om ett ord som jag absolut inte klarar. Och ofta, efter en kort blick på korsordet, säger hon svaret, som om det vore självklart. Lite för självklart, kan jag tycka. Men det är också en påminnelse om att vi ofta är beroende av andras perspektiv för att komma vidare. När man själv kör fast i en fråga, kan det utifrån sett vara en bagatell med en uppenbar lösning.

Det finns också de där luriga rutorna där man tror att man löst allt rätt, men något stämmer ändå inte. Någonstans i grunden är det fel. Då får man börja om, ifrågasätta de svar som kändes självklara från början. Precis som i livet. Ibland bygger vi våra beslut på antaganden som vi kanske burit med oss ända från barndomen, men som visar sig vara felaktiga. Då gäller det att våga backa tillbaka, ta fram suddgummit och sudda ut föreställningar och förutfattade meningar, och börja om på nytt.

Jag tänker också på hur viktigt det är med att hålla ut, fortsätta även när det känns hopplöst. Och hur vissa rutor, de man kämpat allra mest med, är de som känns mest tillfredsställande när de äntligen faller på plats. Ungefär som tillvarons stora svårigheter finner en lösning trots att man länge misströstat.

I korsordens värld finns också de där frågorna som är omöjliga, hur mycket man än försöker. Ord som kräver specialkunskaper man saknar, konstiga gamla uttryck som ingen använder längre, namn på skådespelare man aldrig hört talas om eller historiska gudar från antiken. Då gäller det att inte skämmas när man öppnar google, och gör de sista korrigeringarna. Jag brukar trösta mig med att man förr hade korsordslexikon i varje välsorterat hem. 

Och så är det ju också i livet, allt kan man inte veta själv. Ibland måste man ju vända sig till 1177.

*****