Just nu ställer Jatte Eriksson på Luleå Airport, utställningen pågår fram till 31 augusti 2025.
Det är inte ofta jag reser med flyget men i sommar hände det och jag fick förmånen att ta del av Jattes otroliga landskapsmålningar. Det finns målningar som man bara går förbi – och så finns det sådana som man direkt fastnar för, trots att man stressar med rullväska mellan avgång och ankomst. Jatte Erikssons verk tillhör den senare sorten. Och väggen i ankomsthallen på Luleå Airport, kanske inte är en plats där man väntar sig att bli drabbad av starka bildvärldar. Men det blir man.
Nu är Jattes konstnärskap inte okänt för mig, han har målat i över femtio år, och har sitt hem vid Luleåälven. Jag har förtjust läst Staffan Klings essä om Jattes konstnärskap skrivet 1994, och sett flera utställningar, den första var i Konstens hus 1996.
I målningarna ser vi stora vidder, mörka vatten och himlar, men också byggnader och små människor som står ensamma och tittar ut över världen. Färgerna skiftar från brinnande orange till djupt blått och grågrönt. Ibland känns det lite som skymning, ibland som efter ett oväder. Horisonten är alltid närvarande, men rinner ut i dimma eller hotande moln. I en av målningarna finns det brandliknande rökpelare i bakgrunden, som en scen för människans destruktiva framfart i naturen.
Trots att landskapen är målade, känns de nästan mer som känslor än som platser. Som om någon tagit en inre upplevelse – sorg, längtan, svåra minnen – och lagt den som ett filter över hela skapelsen.
Och de mänskliga figurerna, ensamma och utplacerade med rejäla avstånd till varandra, och små i förhållande till landskapet omkring. Det gör att man känner igen sig; lite vilsen, lite nyfiken, kanske lite ensam, utsatt i tillvarons oförklarlighet.
Som Jatte uttrycker det i utställningstexten: ”En bilds framväxt fungerar för mig bäst när jag närmar mig ett drömtillstånd. När det nyktra och intellektuella sätts på undantag för mer intutiva och dunkla krafter. Bilderna blir då, liksom i den verkliga drömmen, berarbetning av hela tillvaron.”
Och de här målningarna handlar inte bara om Jattes inre värld – de väcker också något hos oss. Att möta sådan konst i en flygplatsmiljö är något särskilt, att ta till sig de stilla berättelserna genom en paus mitt i rörelsen. Att stanna upp, titta en stund och det kan hända att man plötsligt står i ett landskap som man inte visste att man bar på.
I Regionhusets foajé i Luleå möts tre konstnärer som på olika sätt lyfter fram det vardagliga – och förvandlar det till konst. Fotografen Gert Frost, målaren Frida Gåhlin och slöjdaren Tilde-Ristin Kuoljok visar verk som inte återger det högtidliga, eller det där storslagna tillfället när man fascineras av tillvarons skönhet.
Nej, här handlar det om vardagen, vår kanske mest trogna följeslagare, och ändå den som vi oftast förbiser. Vi är så van vid vardagen att vi inte ser den, trots att det är den grundläggande strukturen för våra liv.
Väckarklockan, kaffet, koka ägget, gröten, nyheterna på radion, morgontidningen, bussen, promenaden genom stan, jobbet. Eller sätta sig på pensionärsbänken utanför Smedjan, och titta på folk. Kanske är vardagen inte motsatsen till det stora upplevelserna, utan dess förutsättning.
Gert Frost fångar det vi annars inte ser. Hans fotografier skildrar en stor sten vid strandkanten, i olika ljus, väderlekar och årstider. Men lika gärna riktas kameran mot alla dessa anslagstavlor vi alla gått förbi, och som numera förlorat sin funktion. Deras information är överflyttad till Facebook, och de är mest tomma och fyllda med gamla häftklamrar. Frost verkar också ha en förtjusning till lådor av sand, som står där i olika färger och påminner oss om att det norrländska klimatet har ändrats. Numera är isgator vanligare än kall snö. Genom Frosts blick blir det obetydliga betydelsefullt – en visuell dokumentation av vårt liv i Norrbotten.
Frida Gåhlin tar vardagsföremålen in i oljemåleriets värld. Med stram färgskala och noga, strikta penseldrag framträder motiv som vi alla har sett eller ser varje dag i våra hem. En målning av sex kassettband, tycker jag lyfter ett starkt minne som vi alla bär med oss. Dessa kasetter som vi förr hanterade varje dag, spelade in och lyssnade på, och nu kanske finns liggande i en kartong eller låda, som vi inte vet vad vi ska göra med. Gåhlin målar kasettbanden strikt och formmässigt perfekt, precis som de andra föremålen; flip-flops på ett golv, ett paket tuggummi, en keps, en tejphållare osv, och jag tycker att föremålen på nåt sätt lyfts fram som något heligt och vackert. Precis som att vår vardag med tiden omvandlas till symboler för allt det viktiga i våra liv. Det är motiv laddade med stilla närvaro, som om tiden stannat i dem.
Tilde-Ristin Kuoljok fördjupar vardagen genom duodje – samisk slöjd. Hennes väskor, skor och föremål i skinn och textil bär på både funktion och berättelse. Kuoljoks verk påminner om att slöjd inte bara är hantverk, utan också ett sätt att bära historia in i framtiden. Jag tänker att här finns nedärvda tekniker där varje stygn och materialval rymmer kunskap som förts vidare genom generationer. Och samtidigt finns där de moderna som tillför väldigt mycket, till exempel de röda hjärtan som förgyller väskorna och gör att de känns nutida och aktuella. Det är mäktigt att det som egentligen är vardagsföremål, skor och väskor, i Kuoljoks händer också blir till mångfacetterade konstverk.
Tillsammans skapar dessa tre konstnärskap en utställning där det lilla och vardagliga blir stort, där man lyfter fram och synliggör det osedda. En stillsam men stark påminnelse om att betydelsen ofta ligger där vi minst anar den – i stenarna vid vattnet, i skorna på golvet, i väskan som bär en berättelse.
Anna Weglin Elenius utställning på Galleri Lindbergs, är en utställning på imponerande hög konstnärlig nivå. Och det är inte så konstigt om man ser på efternamnet, som visar Annas påbrå från två föräldrar som under lång tid tillhört Luleås mest kreativa personer inom konst, forskning och litteratur. Weglin Elenius härstammar alltså från Luleå, är född 1982, och arbetar numera som arkitekt och konstnär i Stockholm. Hon återvänder till hemstaden med ett eget uttryck, där hon i sitt konst väver samman sin personliga historia från Norrbotten med sina erfarenheter från sitt arbete som arkitekt.
När jag ser hennes akvareller och broderier tänker jag att Weglin Elenius gestaltar både landskap, människor och byggnader men att det hela tiden finns ett stråk av stilla vemod. Jag upplever en tyst dramatik där man ser se den lilla människan i förhållande till det stora skeendet, historien. Och det är sökandet efter dessa berättelser, själva tolkningen, som fascinerar mig mest vid besöket. Det vill säga frågan om vad bilden symboliserar. Men jag förstår också att hennes teknik, både inom broderiet och akvarellmåleriet, är utomordentligt avancerat och vid mitt besök stod flera damer andäktigt och mycket imponerade framför broderierna.
De broderade verken är uppsydda på gamla linnehanddukar och andra vardagliga textilier. På handukarna finns initialer broderade i rött, och jag tänker att det är någon av Weglin Elenius släktingar, kanske en mormor eller farmor som en gång vävde och signerade dem. Det antyder att verken bär på identitet, historia och erfarenheter som är både individuella och kollektiva.
Ta till exempel bilden ”Kvinna med nät”, som också pryder vernissagekortet. Här ser man en kvinna som håller i ett nät, ett slags fiskenät, medan broderade stygn strömmar ut från den röda broderade intitialen i bakgrunden. Kvinnan står tydligt i denna ström som utgår från det historiska, från en anmoder som kanske en gång vävde handuken och signerade den. Men vad betyder nätet och kvinnans ansiktsuttryck? Är hon samtidigt fångad i nätet och oförmögen att befria sig från sina historiska erfarenheter. Eller vill hon fånga de tre svarta stenarna som följer med strömmen, för att ta tillvara kunskaper och upplevelser från kvinnorna som levt före henne.
I de följande två bilderna, ”Kvinna med garn” och ”Kvinna med rödkål”, syns tydligt att det är äldre kvinnor och de håller i två starka symboler för kvinnoliv; handarbetet och maten. Bilderna åskådliggör den historiska strömmen som vi alla lever i och varje dag är som ett litet stygn av svart tråd. Det är först i efterhand som vi upptäcker vad alla stygn har bildat för mönster i våra liv. Både goda mönster och händelser som ibland känts som ett svart stygn i hjärtat.
Särskilt gripande är bilden ”Motlut”, där man ser en kropp som kravlar uppför en kulle delvis uppbyggt av ett gammalt broderat ornament – där kvinnan har en tung frisyr som nästan överväldigar henne. Här blir broderiet ett uttryck för kamp – mot normer, förväntningar, livet självt. Det är inte dekorativt broderi, det är teckning i tråd, där stygnen bär mening.
Ja, jag tar mig friheten att beskriva det jag ser, men tolkningarna är naturligtvis många och personliga hos varje besökare.
I kontrast till broderiernas fria flöden av stygn är akvarellerna mer grafiska och strama. Även här syns landskap och byggnader, men mer som minnesbilder eller drömmar än faktiska platser.
Weglin Elenius arkitektoniska öga är tydligt. Kompositionerna är balanserade, färgfälten exakta men levande, och det finns en känslighet i akvarellernas transparens som öppnar för associationer. Ibland känns det som att vi ser en barndomsstad genom ett regnvått fönster – detaljerna försvinner, men känslan finns kvar.
Jag tänker att utställningens tema är människans relation till rummet – både det yttre och det inre. I broderierna är rummet kroppsnära, textilt, ofta bundet till kvinnors arbete och liv. I akvarellerna är det byggt, planerat, betraktat på avstånd. Men i båda uttrycken pågår ett stilla utforskande av vad det innebär att finnas till. Vad bär vi på? Vad är det som håller oss uppe – och vad är det vi försöker hålla samman?
Anna Weglin Elenius lyckas i denna utställning skapa ett eget konstnärligt rum där betraktaren bjuds in att stanna upp. I en tid av snabba bilder och ytliga flöden är detta ett stilla motstånd.
Jag är väldigt glad och förtjust över den förändring som genomförts i Konsthallen under Karin Erixons ledning. Man har t.ex möblerat den övre korridoren med sittmöbler och bokhyllor, som gör det möjligt för samtalskvällar eller att bara hänga där efter att man sett en pågående utställning. Nya återkommande aktiviteter pågår i Konstlabbet, där verksamheten för barn och unga är mycket populärt.
En annan väldigt rolig och positiv sak är att Konsthallen har smygpremiärer kvällen före en vernissage, något som de kallar After Hours. Evenemanget innebär att man har DJ som spelar musik, det finns öl att köpa och man kan äta en matbit. Det är härligt att på så sätt göra det möjligt för elektronisk musik, fin samvaro och konst att mötas i en och samma lokal. Tyvärr har jag själv inte kunna gå på de två första After hours, men jag har hört av många som varit där, att de upplevt det väldigt positivt.
Pågående utställningen har rubriken ”Planstormning” och utgår från Klas Barbossons konstnärskap. Utställningen är en dialog mellan Klas Barbrossons verk och utvalda verk ur Tore A Jonassons idrottsrelaterade konstsamling, där även konstnärer som Ernst Billgren, Maria Nordin och Anders Petersen medverkar. Tematiskt kretsar Planstormning kring läktarkultur, identitet och sportens roll som kulturellt uttryck. Klas Barbosson bor i Göteborg men har sina rötter här i Luleå.
Jag är inte alls idrottsintresserad, ser högst på en match per år, t.ex när Luleå vinner SM-guld. Och det gör att jag känner mig ganska annorlunda, för de flesta av min vänner följer fotboll och sportevenamang ständigt, både i Sverige och internationellt. Att engelsk fotboll är speciellt har jag förstått, håller man på ett lag där så är det nästan som att tillhöra en egen religon. Det är omöjligt att konvertera.
När det handlar om idrott och många människors enorma engagemang i sitt lag, så kan jag ibland bli avundsjuk. Jag kommer aldrig upp i den känslonivå som man kan se på en läktare. Folk som skriker, gråter och kan stå och hoppa upp och ned en hel match. Och ibland ett enormt raseri som kan utlösas av att en domare gör en felbedömning.
Innan jag gick på den här utställningen så tänkte jag att jag ska pröva att se på konsten och sen släppa fram alla inneboende ”läktarkänslor” som jag också måste ha inom mig. Att jag skulle skrika ut min glädje och hoppa upp och ner i konsthallen. Men det funkar inte så. Som vanligt går jag runt och tittar i tysthet, och eventuella inre känslor sparas inombords och påverkar mig under längre tid. Kanske blir det en text av det, till exempel den som jag sitter och skriver nu.
Ett av de mest iögonfallande verken är ett enormt lapptäcke bestående av 117 hopsydda supporterhalsdukar från engelska fotbollsklubbar i de fem högsta divisionerna 2017. På framsidan syns klubbnamnen, och på baksidan deras slogans.
Det hänger där som en fana. Ett stycke tyg, men också ett stycke samtid. Ett monument över idrottspublikens enorma trohet, som en symbol för sin stora, kanske största passion i livet och naturligtvis innehållande drömmar om vinster och framgångar. Och något som kanske är det viktigaste; gemenskapen. Att tillhöra ett lag och därigenom ha relationer till väldigt många människor som man personligen inte känner, men som du vet känner precis som du. Och halsduken är själva signalen.
Barbrosson har sytt ihop dem. Det är där det händer, i sömmarna. De tysta små stygnen som håller samman Millwall och Arsenal, Woking och Chelsea. Vad betyder det egentligen, de där tunna trådarna som binder ihop mängder av rivaler? Jag tänker att det kanske är ett uttryck för det gemensamma som håller ihop alla dessa idrottsintresserade. Det vill säga deras passionerade förhållande till sitt eget lag, som i glädje skulle kunna få dem att storma en plan.
Halsduken är kanske det tydligaste artefakten från läktarkulturen. Den bärs med stolthet och binder ihop och svetsar samman gruppen. Man svettas i den och man gråter i den. Den säger; jag hör hit, jag är en av oss. Men när Barbrossons med sina händer nu sytt ihop dem, skapas en annan betydelse; vi hör också ihop, trots allt.
Det är väldigt aktuell fråga som konsthallens utställning tar upp, och då tänker jag på förhållandet mellan kultursidorna, som lagts ned och sportsidorna som fortfarande svämmar över i lokaltidningarna. Det är smått genialiskt att nu låta konstens högborg, konsthallen i Luleå, härbärgera idrott, sport och läktarkultur. Kan man hoppas att utställningen följdaktligen blir recenserad på sportsidorna i Kuriren eller NSD?
Och där någonstans uppstår också frågan: vad är egentligen skillnaden mellan konst och idrott? Båda handlar om kropp och känsla, hängivenhet, misslyckanden och triumfer. Men där idrotten söker poäng, mål, seger – där söker konsten mening, tolkning och sammanhang. Men båda ger människan något att leva för, att samlas kring. Båda är platser för vår önskan att vara del av något större än oss själva.
Kanske är det därför det här verket känns så kraftfullt. Det syr ihop två världar som ofta betraktas som varandras motsatser: sportens kollektiva extas och konstens tysta eftertänksamhet. Men kanske är de i själva verket bara två olika språk för samma sak – behovet att uttrycka oss, att känna, att höra till.
Just nu pågår en fin utställning på Galleri Lindbergs, med den väl renommerade konstnären Tomas Lidén. Han har sina rötter i Norrbotten men bor nu i Stockholm, med en lång meritlista av utställningar både nationellt och internationellt.
Utställningen är uppdelad i flera delar utifrån de olika tekniker han använder. Först ett antal bilder, som han kallar fotokemisk måleri. På vernissagen berättar han att det är ljuskänsligt fotopapper som han använt som grund och sedan manipulerat manuellt med fotovätskor. Resultatet är bilder som kan sägas ligga någonstans mellan dröm och verklighet. Det är ett otydligt men ändå igenkännbart landskap, där man urskilja ett djur på en snötäckt myr eller ett par lador som lutar sig in i vinterns mörker. Allt detta skildrat i ett dämpat ljus – som om någon försökt minnas en plats de en gång älskat, men inte längre riktigt når fram till..
Därefter följer ett antal målningar i olja och akryl, där färgskikten ligger som lager av tid ovanpå varandra. Lidén berättar att han gärna målar över tidigare, ofärdiga verk – något som inte bara ger målningarna en fysisk struktur, utan också en väldigt speciell tyngd. I målningarna finns landskap som är väldigt stämningsfulla; fjällsluttningar i blått och rost, kvällshimlar i orange, en ensam båt mitt i en sjö.
Jag tycker att det finns en slags stilla kraft i bilderna. En vilja att stanna tiden, att låta landskapet tala – inte som det såg ut, utan som det känns i efterhand. Som om det vore minnen från barndomen men med dagens avstånd, det vill säga en slags dialog mellan då och nu.
De avslutande verken är grafiska tryck i form av linoleumsnitt. Motiven – ett malmtåg som klättrar genom skogen, ett fjäll i grått och vitt , en älg mitt i körbanan – här finns också den där underströmmen av nostalgi och känslan av att ha varit där. Att ha upplevt det en gång, och nu kunna återvända genom skapande av en bild.
Det är uppenbart att Lidéns konst bär spår av det norrländska landskapet, men också av distansen till det. Det är väl därför att utställningen känns drabbande på nåt sätt. Att den fångar ett vanlig erfarenhet hos många av oss, att man lämnat sitt landskap där man vuxit upp, med kvarvarande saknad och längtan.
Ur minnets irrgångar, som utställningen heter, är en vandring genom ett inre landskap, kanske också genom vårt eget. För den som någon gång längtat tillbaka, utan att riktigt veta till vad, finns det mycket att känna igen sig i här. Våra minnen fungerar ju så, att vi målar om dem ständigt, med lager på lager av färg, tills bara stämningen återstår.
Det finns en replik som förekommer i nästan varenda film och tv-serie, särskilt i engelska kriminalserier. Ni vet, någon har blivit skjuten, ett barn har försvunnit eller hela huset har brunnit ner till grunden. Och mitt i kaoset, medan blåljusen blinkar i bakgrunden och någon försöker hindra sig själv från att börja gråta, så säger en person – ofta en förälder, en partner eller en vän – med stadig röst:
“Everything is going to be alright. I promise.”
Och jag blir alltid lika irriterad.
För det är ju inte sant. Det kommer inte att bli bra, och ingen kan i en sådan situation lova någonting överhuvudtaget. Det är inte säkert att barnet hittas och i vilket fall som helst är huset borta. Och den där personen i serien, som står och lovar saker med stora, allvarsamma ögon, har ju ingen aning om hur det egentligen ska gå. Det får man ju först veta i avsnitt 6 av säsong 1, och dit är det långt, i varje fall om det bara kommer ett avsnitt per vecka. Det är som om de bara säger det tillräckligt övertygande – I promise – så kommer verkligheten att uppfylla löftet.
Jag vet inte när det blev så populärt att lova saker man inte har någon kontroll över. Det är säkert en amerikansk export. Amerikanare säger ju hela tiden saker som de inte menar, de är ofta ytligt trevliga mot allt och alla.
När jag växte upp i Husum så var förhållandet till tillvaron helt annorlunda. Att säga att något kommer att bli bra och lova något inför framtiden, var verkligen att förhäva sig. Om något hemskt hände, olycka eller sjukdom. sa man att vi får se hur det går, hoppas att det inte blir värre. Något lögnaktigt löfte om att allt skulle ordna sig fick man inte. Och tur var väl det, för vem vill väl gå omkring med falska förhoppningar om att saker och ting ska bli bättre. Vem tar i så fall hand om besvikelsen?
Och ändå… jag förstår ju varför de säger det. I fiktionen och i verkligheten. Man vill hålla ihop någon som håller på att gå sönder. Man vill ge den där tryggheten, den där rösten som säger att världen fortfarande är begriplig, trots att allt just har rasat. Och ibland, om man har tur, kanske det faktiskt fungerar. Kanske är det just orden som får någon att orka hålla ut lite till.
Men jag tror ändå att det finns ett värde i att vara ärlig, även i mörka stunder. Kanske särskilt då. Att våga säga: “Jag vet inte hur det kommer att gå, men du ska inte behöva gå igenom det här ensam.” Det är inte lika dramatiskt – men det är något man kan hålla fast vid. En liten form av verklighet i allt det overkliga.
Så nästa gång någon person i en engelsk deckare säger: “Allt kommer att bli bra, jag lovar”, så kommer jag antagligen att fortsätta muttra för mig själv i soffan. Men jag ska försöka vara lite snällare och mer förstående. För kanske är det just där, i det lögnaktiga löftet, som en inneboende tröst finns för oss människor. Längtan efter trygghet, efter någon som håller en kvar i ljuset när det är som mörkast.
Men jag tänker fortfarande aldrig säga det själv. Det lovar jag.
*****
Livets korsord
Varje lördag morgon sitter jag vid köksbordet med kaffekoppen och DN:s lördagskorsord framför mig. Det har blivit en ritual sedan många år. Pennan i handen, glasögonen på näsan och en särskild spänning som infinner sig kring frågan; är det ett svårt kryss denna gång eller lite mera lättlösligt? Jag fyller i några ord som jag kan men i början går det oftast väldigt trögt. Jag hinner ibland bli så frustrerad att mitt självförtroende rinner ur mig samtidigt som andra koppen kaffe rinner in i mig.
Men jag vet att det ingår. Den där första hopplösheten innan jag lyckats lösa några ord, som gör att jag kan slappna av. “Du är inte så dålig ändå, Sven”.
Att lösa korsord påminner mycket om att leva ett liv. Man får en ledtråd – ibland tydlig, ibland mera dubbeltydig – och man måste själv hitta vägen fram till svaret. I början fyller man i de mest självklara orden, men ganska snart stöter man på luckor, där man blir helt ställd. Ord som inte går in hur man än vrider och vänder på dem. Livsfrågor som man ständigt stöter på utan att man hittar några självklara svar.
Precis som i livet kan man i ett korsord bli sittande länge och stirra på samma fyrkantiga ruta utan att komma vidare. Man försöker med allt, chansar genom att rabbla alfabetet, försöker genomskåda ledtråden – men ibland händer absolut ingenting. Andra gånger, när man minst anar det, dyker svaret upp som ett litet ljus: just det! Det var ju så enkelt. Varför tänkte jag inte på det med en gång?
En del problem i livet löser sig på samma sätt. Man släpper dem ett tag, tar en promenad, diskar några tallrikar, och plötsligt ser man en möjlighet som man tidigare inte tänkt på. Det är som om hjärnan behöver få arbeta ifred, i skymundan medan kroppen gör någonting annat.
Andra gånger är man tvungen att acceptera att man faktiskt inte kan lösa allt själv. Att man behöver hjälp. Då händer det att jag frågar min fru om ett ord som jag absolut inte klarar. Och ofta, efter en kort blick på korsordet, säger hon svaret, som om det vore självklart. Lite för självklart, kan jag tycka. Men det är också en påminnelse om att vi ofta är beroende av andras perspektiv för att komma vidare. När man själv kör fast i en fråga, kan det utifrån sett vara en bagatell med en uppenbar lösning.
Det finns också de där luriga rutorna där man tror att man löst allt rätt, men något stämmer ändå inte. Någonstans i grunden är det fel. Då får man börja om, ifrågasätta de svar som kändes självklara från början. Precis som i livet. Ibland bygger vi våra beslut på antaganden som vi kanske burit med oss ända från barndomen, men som visar sig vara felaktiga. Då gäller det att våga backa tillbaka, ta fram suddgummit och sudda ut föreställningar och förutfattade meningar, och börja om på nytt.
Jag tänker också på hur viktigt det är med att hålla ut, fortsätta även när det känns hopplöst. Och hur vissa rutor, de man kämpat allra mest med, är de som känns mest tillfredsställande när de äntligen faller på plats. Ungefär som tillvarons stora svårigheter finner en lösning trots att man länge misströstat.
I korsordens värld finns också de där frågorna som är omöjliga, hur mycket man än försöker. Ord som kräver specialkunskaper man saknar, konstiga gamla uttryck som ingen använder längre, namn på skådespelare man aldrig hört talas om eller historiska gudar från antiken. Då gäller det att inte skämmas när man öppnar google, och gör de sista korrigeringarna. Jag brukar trösta mig med att man förr hade korsordslexikon i varje välsorterat hem.
Och så är det ju också i livet, allt kan man inte veta själv. Ibland måste man ju vända sig till 1177.
När vi tänker på avsked, ser vi ofta framför oss de stora och avgörande händelserna. Avskedet vid flygplatsen. Begravningen. Den sista arbetsdagen. De där tydliga, dramatiska ögonblicken där ett kapitel stängs och något annat måste börja. Men jag har börjat förstå att livet egentligen inte domineras av dessa stora övergångar, utan istället är de små avskeden minst lika viktiga och betydelsefulla.
Små, nästan osynliga farväl, som vi knappt märker i stunden. Och att det är genom dessa vi sakta formas.
Det kan vara en vänskap som tonar bort utan bråk, utan dramatik. Bara två liv som glider åt olika håll. Det kan vara en gammal rutin man lämnar bakom sig – morgontidningen vid köksbordet som byts mot en mobilskärm när man kanske ligger i soffan. Inget stort, inget som kräver ceremonier eller tal.
Bara små förskjutningar i vardagen, som en flod som långsamt gräver om sin egen älvfåra. Och varje litet avsked bär med sig en liten sorg. En påminnelse om att inget varar för evigt, inte ens det vi trodde var självklart.
Men om vi ser närmare på det, så är livet inte bara en serie av avsked. Det är också en serie av nya möten. Det kan vara en oväntad vänskap som växer fram vid en busshållplats eller i ett oplanerat möte med en ny granne. Eller en ny morgonrutin som plötsligt känns ännu bättre än den gamla, en förändring i det lilla.
Varje gång något försvinner, öppnar det en liten glipa. Och i den glipan kan något nytt få plats, som kan ge livet en ny form av meningsfullhet.
Det kräver mod att våga släppa taget om det gamla. Att våga känna saknaden, utan att fastna i den. Att våga tro att det som ligger framför också kan bära något vackert, även om vi ännu inte vet vad.
Det är lätt att hålla fast vid det som varit, särskilt när livet känns osäkert. Men kanske är själva livskonsten att både kunna sörja och hoppas på samma gång. Att kunna säga: “Det här gjorde ont att förlora” – och ändå öppna händerna och vara mottaglig för något nytt.
Jag tänker ibland att vi bär våra liv i lager, som årsringar i ett träd. Varje möte, varje avsked, varje förändring ristar ett nytt mönster i oss. Och tillsammans bildar de vår historia. Inte en spikrak berättelse. Utan en mjuk, brokig väv av människor vi mött, platser vi lämnat, minnen vi samlat.
Kanske är det det som gör livet så rikt. Inte att allt varar. Utan att vi får lov att vara med om så mycket, även om vi ibland måste säga farväl.
Så varje gång jag märker att något är på väg att ta slut – en årstid, en vänskap, en vana – försöker jag påminna mig om att något nytt också är på väg. Avsked och möten. Förlust och början. Sorg och glädje, hand i hand.
När jag gick till Lindbergs galleri för att se Magnus Svenssons pågående utställning, hade jag förväntat mig de stora målningar som tidigare varit hans signum. Men denna gång är det i och för sig samma motivkrets, men bilderna är betydligt mindre. Väggarna är fyllda med flera tavlor i grupp och tekniken är speciell: färgpenna på papper och med transparenta lager av ritplast.
Namnet på utställningen “Strategies Against Architecture” gör att utställningen omedelbart väcker tankar kring arkitekturens grunder: linjer, ramar, volymer och de ytor som definierar rumslighet. Och det vi får se är ljusa nästan eteriska målningar med nonfigurativa inslag, verk som präglas av rena linjer och former, där ljus och skugga spelar en central roll.
Det finns en avskalad poetisk dimension, där varje linje tycks noggrant övervägd för att skapa en egen och nån slags suggestiv bildvärld. Färgskalan är genomgående lågmäld: mjuka toner i beige, ljusbrunt och dämpade grå nyanser dominerar. Färgpaletten förstärker att intrycket av bilderna är skissartade och ger dem en luftig, nästan genomskinlig karaktär.
Avsaknaden av starka kontraster lockar oss besökare in i närstudier av linjernas exakthet och den finstämda skuggningen. Jag ser flera som under vernissagen tar av sig glasögonen för att komma riktigt nära, och vi ser att bilderna ofta är skapade av material som överlappar varandra.
Det är ett genomgående formspråk där rektanglar, fyrkanter och ibland mjukt rundade konturer balanseras mot varandra. Perspektiven är ofta förskjutna eller antydda, vilket ger en känsla av att jag själv står på tröskeln till ett rum. Det känns verkligen som att bilderna är en reflektion över hur arkitektur ofta ramar in vår tillvaro.
Bilderna är som sagt små och olika stora men med hjälp av ramar i samma storlek, bildas en enhetlighet som “ramar” in hela utställningen. Det känns som ett genialiskt grepp att själva inramningen får en sån betydelse, nu när det främst handlar om former och arkitektur.
Det är en vacker utställning, som med små medel får mig att reflektera över gränser, vart börjar och slutar världen. Det vill säga, när ser jag något och när är det bara en föreställning i mitt huvud. Vad är yta och djup. Men jag fastnar också för en fråga: vad vill Magnus Svensson säga med sin utställning, har han någon agenda när det gäller arkitektur? Utställningens titel Strategies Against Architecture pekar på det, att han ifrågasätter dess fundament. Genom att ta arkitekturens mest grundläggande uttrycksformer – linjer, proportioner, ramar – och presentera dem i en förfinad, avskalad version, vill han kanske visa en ny förståelse för vad arkitektur skulle kunna vara.
Titlarna på målningarna i utställningsbladet är på engelska, och det känns som att de redan finns i mitt bakhuvud, till exempel titeln “Nothing Was Delivered”. Och när jag googlar så visar det sig att det är en låt av The Byrds, skriven av Bob Dylan, som handlar om svek, ouppfyllda löften och att inte hålla sitt ord. De andra titlarna i utställningen visar sig också ha musikaliska referenser, kanske mer avantgardiska, med kritik av etablerade samhälleliga strukturer.
Just detta utrymme för tolkning framstår som utställningens kärna. När linjerna är så pass tunna och färgtonerna så svaga, öppnar det för en intim upplevelse där varje liten förskjutning av linjen, varje nyans av brunt eller grått, blir betydelsebärande. Man kan föreställa sig att ”strategin” mot arkitektur handlar om att lösa upp den stela fyrkantigheten, att visa att arkitektur inte enbart är fysiska väggar och tak, utan också en mental konstruktion som formas av våra egna projektioner och förväntningar.
Efter att jag sett utställningen, går jag genom stan. Och jag går förbi stadshuset och på nåt sätt ser jag utställningen igen, men denna gång som manifesterad arkitektur från 50-talet, i en byggnad som helt saknar tvekan i sina linjer och former. All tvekan finns numera inne i huset, i form av alla de politiska beslut som ligger till grund för vår stadsutveckling, där arkitekturen fortfarande i de nya områdena är grå, fyrkantig och med raka linjer.
Och jag kommer fram till Kulturakuten, min nuvarande arbetsplats, ett hus som byggdes 1922, som är gult och där ingenting är rakt.
Nu har vi tre gym på Porsön, tror jag. Eller det kan redan vara fyra för jag hinner inte hålla koll på alla som dyker upp. Det är naturligtvis mycket bra att människorna tränar och håller sig i form, det är en konsekvens av det moderna samhället.
Förr högg man nämligen veden för att värma huset och på så sätt tränade man armarna utan att man behövde betala ett gymkort för flera tusen varje månad. Man cyklade till jobbet och fick då träna benen och förbättra konditionen och kanske bar man två hinkar vatten från brunnen flera gånger per dag och fick en bra genomkörare för både biceps och triceps. Det fanns inga hissar, rulltrappor eller dörrar som öppnades automatiskt för att spara oss besväret att lyfta en arm. Nej, världen var en enda lång hinderbana, som höll oss både smala och med god kondition.
Och nu när vi äntligen sluppit undan alla vardagliga besvär och ansträngningar måste vi istället springa mil efter mil på löpband som inte leder någonstans. Vi måste lyfta vikterna och sedan måste vi lägga ner dem igen, om och om igen. Och vi måste sitta i roddmaskinerna, kämpa och slita utan att en enda eka rör sig i vattnet. Vi ser inget vatten, vi kommer inte fram till andra sidan älven, det enda vi ser är andras rödbrusiga ansikten.
¨Du har förbrukat 500 kalorier och producerat el till tre hushåll – bra jobbat, kör en intervall till!
En dag när jag stod på STIL och tittade på den fullsatta träningslokalen och såg alla apparater som drogs upp och ned och fram och tillbaka, fick jag en strålande idé. Tänk om all denna muskelkraft som används där i apparater och spinningcyklar kunde användas genom att kopplas upp till elnätet och därigenom göra gymmet till en ren och grön energikälla. Genom att cykla på en träningscykel, utan att komma någon vart, kan man istället med en liten generator producera el direkt till Luleå energi. Och genom att dra i en spak fram och tillbaka kan armarna generera ström som direkt går till det gemensamma elsystemet. ¨Du har förbrukat 500 kalorier och producerat el till tre hushåll – bra jobbat, kör en intervall till!¨
Men inte bara det. All den värme som varje kropp producerar under träningspassen, kunde samlas in med stora skärmar i taket och därigenom komplettera fjärrvärmen, genom att låta det gå vidare till våra vattenburna element. Numera kallat: det svettburna värmesystemet.
Vi skulle kunna göra hela Porsön till självförsörjande när det gäller grön energi. Producerat av oss själva, det vill säga ett projekt som inte behöver någon ny konkursmässig fabrik, bara en massa träningshungriga människor i olika åldrar. Vilken enorm grön omställning för oss porsöbor!
Det kan finnas en del nackdelar för de som idag springer utomhus eller åker skidor i spår, runt, runt på Ormberget. Deras energi blir svår att samla in och deras arbete kommer kanske att betraktas som bortkastat. Vilket kan leda till krav att också dessa friåkare måste uppsöka ett gym som är uppkopplat till energisystemet. Att de i fortsättningen måste åka rullskidor inomhus, som genererar tillräckligt med elektricitet.
Men det hoppas jag att alla friåkare kommer att göra utan tvekan. Vi måste ju alla tänka på klimatet.
