Gubbgnäll, Platon och faran med för mycket TV

Det finns ju ett ord – gubbgnäll – som är ganska vedertaget. Det handlar om äldre män som samlas regelbundet och ondgör sig över nutidens olika fenomen, nymodigheter som anses vara dumma, farliga eller ett tydligt tecken på samhällets förfall.

När min pappa var i samma ålder som jag är idag satt han ofta vid köksbordet tillsammans med sina manliga vänner och klagade på än det ena, än det andra. Det var “bättre förr” och nu hade det mesta gått snett.

Min pappa hade sin alldeles egna teori om när förfallet började. Det var när de införde kontinuerlig drift i Husumfabriken, någon gång på 60-talet. Då tvingades arbetarna jobba även på helgerna, oavsett om det var söndag, julafton eller långfredag. Enligt pappa slutade man därmed att helga vilodagen, och det skulle få stora negativa konsekvenser. Och det visade sig också, enligt honom, att allt hade blivit sämre sedan dess. Och det är väl bara att ge honom rätt: att börja jobba på söndagar var förstås början på samhällsförfallet.

I och för sig är det ingenting nytt att vi människor är tveksamma till nya uppfinningar, ny teknik eller stora förändringar. Det fanns till exempel i antik grekisk filosofi en kritisk inställning till skriftspråket – när det blev aktuellt att man skulle läsa text istället för att lyssna på muntliga berättelser. Platon uttryckte det ungefär så här:

Den här uppfinningen kommer att framkalla glömska hos dem som lär sig den, eftersom de inte längre kommer att öva sitt minne. Deras förtroende för det skrivna, skapat av yttre tecken som inte är del av dem själva, kommer att ersätta deras eget minne. Man har uppfunnit ett hjälpmedel som inte erbjuder sanning, utan endast ett sken av sanning; de kommer att höra mycket men förstå lite…

Man var alltså rädd att skriftspråket skulle förstöra det traditionella muntliga berättandet som kulturen byggde på. Och den tanken levde faktiskt kvar i min familj ända in på 1900-talet. Mina föräldrar ansåg att det var farligt att läsa böcker. Man kunde förlora sig själv i fantasier och därigenom tappa intresset för att jobba praktiskt (i fabriken), kanske bli utan jobb och försörjning. Vi hade en släkting som var “sönderläst” – han hade läst så mycket böcker att han hade blivit tokig. Min mamma, som i smyg gillade att läsa, vågade ändå inte läsa böcker hemma. Däremot gick det bra med följetonger i veckotidningar. De var begränsade i längd, och dessutom tvingades man vänta en vecka på nästa avsnitt. Det var inte lika stor risk att man skulle förlora verklighetskontakten.

Numera är det ju mobiler och skärmtid som tagit över diskussionen om vad som är farligt. Det talas om att förbjuda sociala medier för unga och införa en särskild åldersgräns för när man anses mogen att ha ett eget konto. Jag brukar tänka på bokläsandet från min barndom. Det var tur att mina föräldrars uppfattning om riskerna med böcker inte ingick i dåtidens politiska program. Då hade jag kanske inte fått börja läsa förrän jag fyllt 16, för att minska risken att bli sönderläst och tokig.

Jag läste en bok nyligen om ny teknik som AI, där det finns positiva saker som kommer att förändra mycket till det bättre, men som också kan ha negativa konsekvenser. Där citerades en 80-årig man som drog följande slutsatser av sitt liv:

1. Allt som finns i världen när du föds är vanligt och en naturlig del av hur världen fungerar.
2. Allt som uppfinns mellan att du är 15 och 35 år upplevs som nytt, spännande och revolutionerande. Och du kan säkert göra karriär inom området.
3. Allt som uppfinns efter att du fyllt 35 år upplevs som något som går emot den naturliga ordningen av tillvaron.

Jag tyckte att det var en klockren beskrivning av gubbgnället. Vi är öppna för nya tekniska landvinningar fram till ungefär 35 år, men därefter börjar det kännas som om det naturliga håller på att förändras – och att allt går åt fel håll.

Så det är inte konstigt att jag som nu är 70 år, och alltså kunnat bygga upp motståndet mot nutiden i mer än 30 år, tycker att våra sessioner med gubbgnäll vid fikaborden är fullt relevanta. “Det är hemskt nu, men det kommer att bli värre. Annat var det på våran tid.”

Men idag läste jag faktiskt en positiv nyhet – i appen på min iPad, inte i papperstidningen. I en vetenskaplig studie visade det sig att äldre som använder mer tid framför mobilen eller datorskärmen minskar risken för demens med omkring 8 procent. Men om man istället lägger mer tid framför TV:n ökar risken med 24 procent.

Det är ju det jag alltid har sagt: passa er för att se på TV. Det är farligt. Kanske till och med farligare än att läsa böcker!

****