”Rester av framtiden”
För bara något år sedan såg jag Jette Andersens utställning Platsen på Luleå konsthall. Där utgick hon från landskapet runt sitt hem vid Luleälven i Sandnäset. I teckningar och objekt plockade hon isär platsen i olika delar: grenverk mot himlen, ensilagebalar på åkern, brev och saker som blivit kvar. I den utställningen stod granarna i starkt rött ljus, nästan brinnande mot himlen.
Och här på Galleri Lindberg återkommer landskapet igen – men nu i nattens mörker. Mörkret skyddar och är förlåtande, som hon så fint beskriver det i utställningstexten.
Traktorspår löper genom flera av teckningarna. Mörka spår i snön, nästan som revben som tryckts ner i marken. Landskapet framträder inte som idyll utan snarare som något som bär spår av arbete och modernt åkerbruk.
Flera av bilderna är kolteckningar av landskapet utförda på uppklistrade sidor ur en ordbok. Orden ligger kvar under bilderna, tätt tryckta, ibland nästan osynliga, dolda av det svarta kolet. Jag tänker att det är en genialisk kombination mellan människan som språkvarelse och som känslomässig mottagare av intrycken från det mörka landskapet. När vi ser och upplever naturen formuleras det också ord i våra huvuden och här ligger landskapet ovanpå språket. Jette beskriver dessa olika nivåer och det uppstår konstverk med stort mått av filosofisk tyngd.
I galleriets inre rum har ensilagebalarna nästan blivit abstrakta. Ett flertal målningar där samma vita form återkommer mot svart och blått. En enkel figur som vrids och vänds, staplas på varann tills den börjar likna något annat än ensilage. Som att försöka förstå formen genom att upprepa den, mot mörkrets grundfärger.
Balarna ligger där som en ny sorts byggnad i landskapet. Förr var det ladorna som tog hand om höet. De stod kvar året runt med sina väggar och tak. Nu är de ersatta av plast och rundade former som flyttas, staplas och försvinner igen. De ligger där som tillfälliga byggnader i landskapet och det är sällan jag lägger märke till dem, trots deras dominans. Men här synliggörs de på ett speciellt sätt, och de starka färgerna och det geometriska formerna får mig att associera till Mondrian. Han försökte också förena verkligheten som det uppfattas av sinnena och de universiella underliggande sanningarna. Och när jag står framför bilderna påverkas jag verkligen av de starka sinnesintrycken, och jag hoppas att jag också kan närma mig sanningen som finns där bakom.
Mitt i rummet står också keramiska skulpturer på svarta podier, där ensilagebalarna dyker upp igen. Staplade i vit och svart keramik, som om de har klivit ut ur målningarna och ställt sig mitt i rummet, nu som miniatyrer.
Det som är så imponerande med Jette Andersens konst är att hon ständigt utvecklas i sitt konstnärliga arbete, både när det gäller motiv, teknik och utförande. Och det är uppenbart i den här utställningen. Även om den är ett fortsatt undersökande av omgivningar i Sandnäset, så ser hon denna gång landskapet i mörkret – till skillnad mot förra gången – då ljuset var i fokus.
Konsten söker sig framåt och hon visar oss betraktare ständigt nya perspektiv. Som stimulerar våra sinnen, tankar och kontakten med de underliggande sanningarna.
****
