Huset — där tiden får stanna en stund
I samlingsutställning på Galleri Lindbergs medverkar sex konstnärer; Ludvig Aderlund Sjödin, Leif Å Larsson, Pia Schmaltz, Anneli Furmark, Urban Wikberg och Johannes Andersson. Att se den listan borgar för en mycket intressant utställning. Alla är välkända skildare av det typiskt norrländska temperamentet: stillheten, vardagen, det öppna ibland ödsliga landskapet samtidig som de uppmärksammar det vackra ljuset som alltid finns där.
Det finns platser där jag känner en slags ödmjuk glädje inför att jag bor här uppe i Luleå, till exempel när jag går på isvägen ut till Gråsjälören. Utställningen Huset på Lindbergs galleri är nu också en sådan plats. Men till skillnad mot ispromenaden blir stegen här allt långsammare, blicken dröjer kvar lite längre än vanligt vid varje bild, varje form. Och det känns som om stresshormonerna minskar i min kropp så att jag kommer att sova djupare till natten.
Husen som möter mig — i olja, akvarell, teckning, mixed media och keramik — står där med en självklarhet som inte behöver förklaras. Jag tänker att alla dessa hus har jag sett någonstans, att jag redan varit på den platsen. Kanske var det igår, för ett år sedan eller för 10 år sedan. Att Lindbergs nu visar en samlingsutställning under rubriken Huset känns nästan självklart – vi som går härinne känner igen oss.
Jag tänker på hur ett hus alltid bär mer än sina väggar. Det rymmer ljud som en gång funnits där, rörelser som upprepats tills de blivit till vardag. Även när det står tomt finns något kvar — en sorts stilla efterklang.
Det är inga människor i bilderna ( förutom en skidåkare) men frånvaron känns inte som en brist. Snarare som ett utrymme där jag får kliva in med mina egna minnen. Ett fönster, en dörr, en fasad i ljus eller skugga — och plötsligt börjar tankarna röra sig mot platser jag själv känt, hus jag passerat, rum jag lämnat.
Verken är mycket vackert utförda och det är verkligen imponerande konstnärskap som visas inom de olika teknikerna. Det finns en skönhet i utställningen som uppstår i det återhållna, i det som inte sägs högt. Husen är ödsliga men inte tomma, stilla men inte livlösa. De verkar snarare vila i tiden än vara fångade av den.
Och kanske är det just därför den är värd att söka sig till — särskilt för den som vandrar genom Luleå centrum med huvudet fullt av måsten och blicken fäst vid nästa punkt på listan. Här finns ett rum att stanna upp i, att låta tankarna sjunka undan en stund och bara betrakta.
Jag tänker att det är så vi rör oss genom livet — vi bygger, bor, lämnar och minns. Och någonstans står alltid ett hus kvar, verkligt eller inre, som en punkt att återvända till i tanken.
***
