Jatte Eriksson, konst på flygplats- Luleå Airport

Just nu ställer Jatte Eriksson på Luleå Airport, utställningen pågår fram till 31 augusti 2025.

Det är inte ofta jag reser med flyget men i sommar hände det och jag fick förmånen att ta del av Jattes otroliga landskapsmålningar. Det finns målningar som man bara går förbi – och så finns det sådana som man direkt fastnar för, trots att man stressar med rullväska mellan avgång och ankomst. Jatte Erikssons verk tillhör den senare sorten. Och väggen i ankomsthallen på Luleå Airport, kanske inte är en plats där man väntar sig att bli drabbad av starka bildvärldar. Men det blir man.

Nu är Jattes konstnärskap inte okänt för mig, han har målat i över femtio år, och har sitt hem vid Luleåälven. Jag har förtjust läst Staffan Klings essä om Jattes konstnärskap skrivet 1994, och sett flera utställningar, den första var i Konstens hus 1996.

I målningarna ser vi stora vidder, mörka vatten och himlar, men också byggnader och små människor som står ensamma och tittar ut över världen. Färgerna skiftar från brinnande orange till djupt blått och grågrönt. Ibland känns det lite som skymning, ibland som efter ett oväder. Horisonten är alltid närvarande, men rinner ut i dimma eller hotande moln. I en av målningarna finns det brandliknande rökpelare i bakgrunden, som en scen för människans destruktiva framfart i naturen.

Trots att landskapen är målade, känns de nästan mer som känslor än som platser. Som om någon tagit en inre upplevelse – sorg, längtan, svåra minnen – och lagt den som ett filter över hela skapelsen.

Och de mänskliga figurerna, ensamma och utplacerade med rejäla avstånd till varandra, och små i förhållande till landskapet omkring. Det gör att man känner igen sig; lite vilsen, lite nyfiken, kanske lite ensam, utsatt i tillvarons oförklarlighet.

Som Jatte uttrycker det i utställningstexten: ”En bilds framväxt fungerar för mig bäst när jag närmar mig ett drömtillstånd. När det nyktra och intellektuella sätts på undantag för mer intutiva och dunkla krafter. Bilderna blir då, liksom i den verkliga drömmen, berarbetning av hela tillvaron.”

Och de här målningarna handlar inte bara om Jattes inre värld – de väcker också något hos oss. Att möta sådan konst i en flygplatsmiljö är något särskilt, att ta till sig de stilla berättelserna genom en paus mitt i rörelsen. Att stanna upp, titta en stund och det kan hända att man plötsligt står i ett landskap som man inte visste att man bar på.

******