Vardagen – det som vi sällan lägger märke till

I Regionhusets foajé i Luleå möts tre konstnärer som på olika sätt lyfter fram det vardagliga – och förvandlar det till konst. Fotografen Gert Frost, målaren Frida Gåhlin och slöjdaren Tilde-Ristin Kuoljok visar verk som inte återger det högtidliga, eller det där storslagna tillfället när man fascineras av tillvarons skönhet.

Nej, här handlar det om vardagen, vår kanske mest trogna följeslagare, och ändå den som vi oftast förbiser. Vi är så van vid vardagen att vi inte ser den, trots att det är den grundläggande strukturen för våra liv.

Väckarklockan, kaffet, koka ägget, gröten, nyheterna på radion, morgontidningen, bussen, promenaden genom stan, jobbet. Eller sätta sig på pensionärsbänken utanför Smedjan, och titta på folk. Kanske är vardagen inte motsatsen till det stora upplevelserna, utan dess förutsättning.

Gert Frost fångar det vi annars inte ser. Hans fotografier skildrar en stor sten vid strandkanten, i olika ljus, väderlekar och årstider. Men lika gärna riktas kameran mot alla dessa anslagstavlor vi alla gått förbi, och som numera förlorat sin funktion. Deras information är överflyttad till Facebook, och de är mest tomma och fyllda med gamla häftklamrar. Frost verkar också ha en förtjusning till lådor av sand, som står där i olika färger och påminner oss om att det norrländska klimatet har ändrats. Numera är isgator vanligare än kall snö. Genom Frosts blick blir det obetydliga betydelsefullt – en visuell dokumentation av vårt liv i Norrbotten.

Frida Gåhlin tar vardagsföremålen in i oljemåleriets värld. Med stram färgskala och noga, strikta penseldrag framträder motiv som vi alla har sett eller ser varje dag i våra hem. En målning av sex kassettband, tycker jag lyfter ett starkt minne som vi alla bär med oss. Dessa kasetter som vi förr hanterade varje dag, spelade in och lyssnade på, och nu kanske finns liggande i en kartong eller låda, som vi inte vet vad vi ska göra med. Gåhlin målar kasettbanden strikt och formmässigt perfekt, precis som de andra föremålen; flip-flops på ett golv, ett paket tuggummi, en keps, en tejphållare osv, och jag tycker att föremålen på nåt sätt lyfts fram som något heligt och vackert. Precis som att vår vardag med tiden omvandlas till symboler för allt det viktiga i våra liv. Det är motiv laddade med stilla närvaro, som om tiden stannat i dem.

Tilde-Ristin Kuoljok fördjupar vardagen genom duodje – samisk slöjd. Hennes väskor, skor och föremål i skinn och textil bär på både funktion och berättelse. Kuoljoks verk påminner om att slöjd inte bara är hantverk, utan också ett sätt att bära historia in i framtiden. Jag tänker att här finns nedärvda tekniker där varje stygn och materialval rymmer kunskap som förts vidare genom generationer. Och samtidigt finns där de moderna som tillför väldigt mycket, till exempel de röda hjärtan som förgyller väskorna och gör att de känns nutida och aktuella. Det är mäktigt att det som egentligen är vardagsföremål, skor och väskor, i Kuoljoks händer också blir till mångfacetterade konstverk.

Tillsammans skapar dessa tre konstnärskap en utställning där det lilla och vardagliga blir stort, där man lyfter fram och synliggör det osedda. En stillsam men stark påminnelse om att betydelsen ofta ligger där vi minst anar den – i stenarna vid vattnet, i skorna på golvet, i väskan som bär en berättelse.