För bara något år sedan såg jag Jette Andersens utställning Platsen på Luleå konsthall. Där utgick hon från landskapet runt sitt hem vid Luleälven i Sandnäset. I teckningar och objekt plockade hon isär platsen i olika delar: grenverk mot himlen, ensilagebalar på åkern, brev och saker som blivit kvar. I den utställningen stod granarna i starkt rött ljus, nästan brinnande mot himlen.
Och här på Galleri Lindberg återkommer landskapet igen – men nu i nattens mörker. Mörkret skyddar och är förlåtande, som hon så fint beskriver det i utställningstexten.
Traktorspår löper genom flera av teckningarna. Mörka spår i snön, nästan som revben som tryckts ner i marken. Landskapet framträder inte som idyll utan snarare som något som bär spår av arbete och modernt åkerbruk.
Flera av bilderna är kolteckningar av landskapet utförda på uppklistrade sidor ur en ordbok. Orden ligger kvar under bilderna, tätt tryckta, ibland nästan osynliga, dolda av det svarta kolet. Jag tänker att det är en genialisk kombination mellan människan som språkvarelse och som känslomässig mottagare av intrycken från det mörka landskapet. När vi ser och upplever naturen formuleras det också ord i våra huvuden och här ligger landskapet ovanpå språket. Jette beskriver dessa olika nivåer och det uppstår konstverk med stort mått av filosofisk tyngd.
I galleriets inre rum har ensilagebalarna nästan blivit abstrakta. Ett flertal målningar där samma vita form återkommer mot svart och blått. En enkel figur som vrids och vänds, staplas på varann tills den börjar likna något annat än ensilage. Som att försöka förstå formen genom att upprepa den, mot mörkrets grundfärger.
Balarna ligger där som en ny sorts byggnad i landskapet. Förr var det ladorna som tog hand om höet. De stod kvar året runt med sina väggar och tak. Nu är de ersatta av plast och rundade former som flyttas, staplas och försvinner igen. De ligger där som tillfälliga byggnader i landskapet och det är sällan jag lägger märke till dem, trots deras dominans. Men här synliggörs de på ett speciellt sätt, och de starka färgerna och det geometriska formerna får mig att associera till Mondrian. Han försökte också förena verkligheten som det uppfattas av sinnena och de universiella underliggande sanningarna. Och när jag står framför bilderna påverkas jag verkligen av de starka sinnesintrycken, och jag hoppas att jag också kan närma mig sanningen som finns där bakom.
Mitt i rummet står också keramiska skulpturer på svarta podier, där ensilagebalarna dyker upp igen. Staplade i vit och svart keramik, som om de har klivit ut ur målningarna och ställt sig mitt i rummet, nu som miniatyrer.
Det som är så imponerande med Jette Andersens konst är att hon ständigt utvecklas i sitt konstnärliga arbete, både när det gäller motiv, teknik och utförande. Och det är uppenbart i den här utställningen. Även om den är ett fortsatt undersökande av omgivningar i Sandnäset, så ser hon denna gång landskapet i mörkret – till skillnad mot förra gången – då ljuset var i fokus.
Konsten söker sig framåt och hon visar oss betraktare ständigt nya perspektiv. Som stimulerar våra sinnen, tankar och kontakten med de underliggande sanningarna. ****
Stilleben är en av bildkonstens äldsta motivkategorier. Föremål uppställda på ett bord, ofta noggrant arrangerade för att bilda ett motiv där varje sak bär en symbolisk betydelse. Frukter, glas, blommor eller döda djur har i århundraden fått representera tidens gång, rikedom, död eller förgänglighet.
När jag skrev om Ludvig Aderlund Sjödins utställning på Lindbergs Galleri 2023 tänkte jag att hans måleri på ett sätt hör till denna tradition – men också bryter mot den. Föremålen i hans målningar verkar nämligen inte vara arrangerade för att bli till ett stilleben. De tycks snarare bara ha råkat hamna där.
Därför är hans bilder något annat, det vill säga inte stilleben utan snarare förbisett liv. De saker vi passerar varje dag utan att egentligen se dem längre. Ett bord där någon lämnat en kopp, en kartong i ett hörn, ett rum där ljuset faller på ett särskilt sätt.
Det är just dessa utsnitt ur tillvaron som Ludvig Aderlund Sjödin fortsätter att måla i den här utställningen. Han har skapat sig en egen stil som man känner igen och det är lika intressant att få se vad hans ögon har fokuserat på denna gång. Motiv som får mig att stanna upp – för det han sett har jag också sett nånstans, nångång – med den skillnaden att jag inte lagt märke till det.
Hos Denise och Jonathan
I målningen ”Hos Denise och Jonathan” möter vi ett vardagsrum där livet pågår utan att någon syns. Kuddarna ligger lite huller om buller i soffan, böckerna står i hyllan och en växt söker sig mot ljuset. Det är ett rum som tillhör någon annan, men som vi tillfälligt får låna blicken in i. Man känner nästan närvaron av dem som bor där, trots att de inte finns i bilden. Plötsligt kan nån kliva in eller så har de just gått ut.
Reflektion
I ”Reflektion” hamnar vi istället ute på gatan, men ser den genom en spegling i ett skyltfönster. Mitt i bilden står en person som tycks fotografera. Plötsligt handlar målningen inte bara om en plats utan om själva seendet – om hur vi betraktar världen och samtidigt själva blir en del av den.
Sommarnatt
Målningen ”Sommarnatt” är stillsam. Det är ett sådant ögonblick i ett hem när dagens aktiviteter avslutats och inget särskilt händer. Ljuset faller snett in genom fönstret och lägger sig över bordet och lampan. Det är nog fortfarande ganska varmt eftersom man vädrar med öppet fönster.
Banankartonger
Och så finns där ”Banankartonger”. Två enkla kartonger staplade på varandra. Ett motiv så obetydligt att man nästan aldrig skulle stanna upp inför det. Men just därför blir det intressant. Kartonger betyder nästan alltid förflyttning: en flytt, ett liv som packas ner, något som är på väg någon annanstans.
Det är just i den vardagliga blicken på föremål som finns runt oss alla, som Ludvig Aderlund Sjödins måleri får sin särskilda kraft. Han gör inga dramatiska motiv och berättar inga tydliga historier. Istället riktar han blicken mot sådant som annars passerar obemärkt. Och det drabbar mig rätt starkt, när jag går omkring i Galleri Y :s stora utställningslokal, och där hans rätt små vardagsmålningar hänger på rad men beskriver något mycket större, det vill säga livets trivialiteter. Det här är ingen kyrka där världen framställs som ett himmelskt storslaget underverk, det är ingen trosuppfattning som redovisas. Det här är en utställningen som talar sanning, om själva livet.
Det vill säga att större delen av livet är en följd av små förflyttningar genom tomma rum, gående på gator, blomkrukor i fönster, koppar som man kan dricka kaffe ur. Och jag går ut från galleriet, öppnar dörren som fastnar i öppet läge och jag lyckas inte få igen den helt. Går några meter ut på den sandade uppgången mot bilen och upptäcker att jag har ett gruskorn i höger sko som irriterar. Möter några ungdomar som går i bredd, men vi tittar inte på varandra.
Jag andas in, stannar upp, tittar på parkeringen med alla bilar. Och det känns som min blick för ett ögonblick stannar upp. Kanske allt inte är lika förbisett längre, nu när jag äntligen sett Ludvig Aderlund Sjödins utställning ”Samlade platser och minnen”.
Det är mycket folk på Galleri Lindberg vid vernissagen, en lördag i mars när våren står för dörren och temperaturen för första gången på länge ligger över noll. Pär Westman från galleriet intervjuar konstnären inför den intresserade publiken.
Pär Westman och Dennis Eriksson
Dennis Eriksson är från Luleå och har växt upp på Hertsön. I början av 90-talet flyttade han till Stockholm för att studera på Konstfack och har senare också studerat i USA. Han är främst verksam som illustratör men också målare och det är hans akrylmålningar som nu visas i galleriet.
Under sin tid i Luleå var han känd i grafittikretsar och han berättar att han till och med hade ett kommunalt sommarjobb som grafittimålare, i tunnlar och diverse betongytor. Bland annat gjorde han ett beställningsjobb åt kommunen 1991 då han målade grafitti i tunneln på Varvet. Gatukonsten sanerades dock bort 2014 vilket väckte stark kritik. Kommunen tvingades senare anlita andra konstnärer för att måla tunneln på nytt.
Hey!
Eriksson berättar att han arbetat som illustratör i nästan trettio år. För ungefär tio år sedan började han dock glida tillbaka mot ursprunget på något sätt – mot måleriet och den mer föreställande konsten. Han beskriver det som ett behov av att själv få styra allt. När man arbetar kommersiellt, med uppdrag från kunder, är det samtidigt en produkt som ska kommunicera något. Måleriet är något annat. Det är friare – mycket friare – och ingen kan begära några korrigeringar.
Målningarna ligger någonstans mellan abstrakt och föreställande. Vissa av dem glittrar nästan – särskilt i tallmålningarna där det finns mycket kraft och energi. Eriksson säger han försöker skapa drömska scenerier i sina bilder. De ska vara lite dreamy, sådant sådant han själv vill se och de ska kännas delikata på något sätt.
Art Show Beast
Han berättar till exempel om tavlan med titeln Art Show Beast. Han besökte en konstutställning och började studera människorna på vernissagen. Det var ganska härliga typer där. Då slog det honom att själva situationen nästan var ett motiv i sig. Resultatet blev som en slags vernissage på vernissage i måleriet. Inspirationen uppstår ofta på det sättet för honom – i situationer och möten som sedan förvandlas till bilder.
När jag först ser utställningen är jag inte helt säker på vad jag tycker. Penseldragen är grova, kropparna i figurmotiven är ofta en aning förskjutna och ansiktena verkar nästan glida i färgen. Men efter en stund börjar något att hända. Sättet som målningarna är gjorda på gör att bilderna inte riktigt står stilla. De rör sig.
Och det känns som att jag förflyttas från galleriet in i de rum där människorna befinner sig. Att även jag finns tillsammans med de rika personerna som festar, dricker något i ett glas, vimlar på en vernissage eller ser ut att vänta på något. Blickarna möts sällan riktigt i bilderna vilket är tur, det gör att jag kan gå omkring där realtivt osedd. Kropparna bär på uttryck som är svår att läsa – lite självsäker eller lite osäker, precis om det brukar vara när människor möts. I en av bilderna står jag bakom en avklädd kvinna, och även om jag inte vet vilken situation det handlar om, är målningen väldigt skickligt utförd, på en hög konstnärlig nivå som man sällan får förmånen att ta del av.
Det är som bilder ur en rörlig film där man inte riktigt vet vad som håller på att hända eller vad som just har hänt.
Into the night
I andra målningar tar naturen över. Tallar, grenar och blomliknande former växer över dukarna i slingrande rörelser. Färgerna drar mot turkos, violett och rosa. De ser nästan elektriska ut, som om det vore tallar som står i parker i staden, upplysta av lampor och blinkande neonskyltar. Färgerna gör att träden känns mindre som ett landskap och mer som ett tillstånd.
Och det är uppenbart att de två världarna hör ihop. Grenarna rör sig över duken på liknande sätt som människokropparna vrider sig i rummen, upplysta av artificiellt ljus. Jag upplever att det är samma energi som finnas i båda delarna, och det håller ihop utställningens två spår på ett väldigt fint sätt.
Målningarna skapar en speciell vibrerande stämning som fyller hela galleriet. Eriksson nämner uttrycket ”abstrakt föreställande” vilket är ett fint uttryck som verkligen fångar vad det handlar om. Och när jag går runt i rummet en gång till, känns målningarna annorlunda än när jag först kom in. Det betyder att det är jag som har förändrats, min vistelse inne i bilderna har påverkat mig och dåliga tankar har vänts till goda tankar, som titeln på utställningen anspelar på.
Och så är det väl ofta med god konst, att första tanken är sällan den sista. Jag känner att den här uställningen kommer att finnas i mina tankar länge. Och jag ser redan fram emot nästa besök, både till galleriet och in i de enskilda bilderna. På återseende, som man säger.
I samlingsutställning på Galleri Lindbergs medverkar sex konstnärer; Ludvig Aderlund Sjödin, Leif Å Larsson, Pia Schmaltz, Anneli Furmark, Urban Wikberg och Johannes Andersson. Att se den listan borgar för en mycket intressant utställning. Alla är välkända skildare av det typiskt norrländska temperamentet: stillheten, vardagen, det öppna ibland ödsliga landskapet samtidig som de uppmärksammar det vackra ljuset som alltid finns där.
Ludvig Aderlund Sjödin
Det finns platser där jag känner en slags ödmjuk glädje inför att jag bor här uppe i Luleå, till exempel när jag går på isvägen ut till Gråsjälören. Utställningen Huset på Lindbergs galleri är nu också en sådan plats. Men till skillnad mot ispromenaden blir stegen här allt långsammare, blicken dröjer kvar lite längre än vanligt vid varje bild, varje form. Och det känns som om stresshormonerna minskar i min kropp så att jag kommer att sova djupare till natten.
Leif Å Larson
Husen som möter mig — i olja, akvarell, teckning, mixed media och keramik — står där med en självklarhet som inte behöver förklaras. Jag tänker att alla dessa hus har jag sett någonstans, att jag redan varit på den platsen. Kanske var det igår, för ett år sedan eller för 10 år sedan. Att Lindbergs nu visar en samlingsutställning under rubriken Huset känns nästan självklart – vi som går härinne känner igen oss.
Anneli Furmark
Jag tänker på hur ett hus alltid bär mer än sina väggar. Det rymmer ljud som en gång funnits där, rörelser som upprepats tills de blivit till vardag. Även när det står tomt finns något kvar — en sorts stilla efterklang.
Pia Schmaltz
Det är inga människor i bilderna ( förutom en skidåkare) men frånvaron känns inte som en brist. Snarare som ett utrymme där jag får kliva in med mina egna minnen. Ett fönster, en dörr, en fasad i ljus eller skugga — och plötsligt börjar tankarna röra sig mot platser jag själv känt, hus jag passerat, rum jag lämnat.
Johannes Andersson
Verken är mycket vackert utförda och det är verkligen imponerande konstnärskap som visas inom de olika teknikerna. Det finns en skönhet i utställningen som uppstår i det återhållna, i det som inte sägs högt. Husen är ödsliga men inte tomma, stilla men inte livlösa. De verkar snarare vila i tiden än vara fångade av den.
Urban Wikberg
Och kanske är det just därför den är värd att söka sig till — särskilt för den som vandrar genom Luleå centrum med huvudet fullt av måsten och blicken fäst vid nästa punkt på listan. Här finns ett rum att stanna upp i, att låta tankarna sjunka undan en stund och bara betrakta.
Jag tänker att det är så vi rör oss genom livet — vi bygger, bor, lämnar och minns. Och någonstans står alltid ett hus kvar, verkligt eller inre, som en punkt att återvända till i tanken.
När jag kliver in på Galleri Lindbergs möts jag av en ovanlig stillhet. Mats Wikströms utställning bär titeln Varde ljus, hämtad ur Första Mosebok – Guds ord som skiljer ljuset från mörkret, ordningen från kaos. Det är en laddad titel, men den känns samtidigt självklar. Det som möter mig i rummet är något som närmar sig det sakrala: koncentration, tystnad och en tydlig vilja till ordning.
Bronsskulpturerna sitter uppställda i en rak linje längs väggen, var och en på sin egen lilla hylla. De är lika till formatet men olika till innehåll, och gemensamt för dem alla är att de också fungerar som ljushållare. Jag slås av att ljuset hela tiden är närvarande som möjlighet, även när lågan ännu inte tänts. Det finns något tröstande i det.
Striktheten i upphängningen och den återhållsamma presentationen förstärker det religiösa anslaget. Varje objekt framstår som ett koncentrat av mening. Det är inget man hastar förbi – man stannar, nästan instinktivt.
I en av skulpturerna står ordet GUD gjutet i brons, placerat intill ett ljus. I en annan står MATS på motsvarande sätt. När jag ser dem sida vid sida upplever jag ingen ironi, men heller inga färdiga svar. Snarare uppstår en öppen fråga: relationen mellan skapare och skapelse, mellan den som formar och det som formas. För mig känns det som en stillsam påminnelse om att konstnärens arbete är ett sökande – precis som tron är det. Ett annat verk som heter ”Mindre kors för inte helt bokstavstrogna” pekar kanske på att även tvivlet förenar den troende med den skapande människan.
Hos Mats har det mänskliga alltid varit centralt. Under många år var självporträttet – ofta i hel, naken figur – ett av hans tydligaste signum. Jag minns dem som både sårbara och trotsiga, ett sätt att utan skydd placera sig själv i världen. I Varde ljus finns också ett självporträtt, hans ansikte flankerat av två ljus och två hjärtan, och i blicken och anletsdragen finns spåren av ett levt liv. Av titeln att döma – ”Att välja kärlekens väg” – kan nog verket både ha ett kristet som personligt tilltal .
Materialet, bronset, bidrar till allvaret. Det är tungt, historiskt laddat och förknippat med minnesmärken och beständighet. Samtidigt är det omöjligt att missa att humorn finns där, som den alltid gör hos Mats. Ett slags vänligt genomskådande av konstens trender och högtidliga poser. I den här utställningen märks det tydligast i titlarna. Jag ler åt namn som Modernistisk figurin med bonusstjärt och oslipad svets och Bröderna Rongedal utan glasögon. Det är som om allvaret hela tiden hålls i schack av något jordnära och mänskligt.
Verk som Sju gubbar i en ljusstake och serien Största gapet, gjord av Mats son Klas, öppnar för något lekfullt och generationsöverskridande. För mig känns detta helt i linje med Mats sätt att arbeta.
Jag kommer att tänka på en utställning han hade för många år sedan i Bodens konsthall, när den låg våningen ovanför biblioteket. Där fanns en akvarell som gjorde starkt intryck på mig: en avmålning av skylten RUSTA, lågprisaffären. Inget annat, bara ordet RUSTA. Då blev det tydligt för mig att en akvarell inte behöver vara ett vackert landskap för att fungera. Det enkla greppet rymde något oväntat stort. Den erfarenheten bär jag fortfarande med mig när jag ser Mats verk.
Mats Wikström har arbetat med konsten länge, och på senare år har uppmärksamheten kring hans arbete vuxit. Att Moderna Museet köpt in en av hans stora träskulpturer tillsammans med en musikvideo är ett tydligt erkännande. För mig framstår Varde ljus som ännu ett steg i ett konstnärskap som inte stelnar, utan långsamt förskjuter sina tyngdpunkter.
Det här är ingen utställning som talar högt. Den kräver tid, stillhet och ett eget inre arbete hos mig som betraktare. Mats Wikström har på ett mycket vackert och tänkvärt sätt kopplat ihop frågeställningar som finns både inom tron, i konsten och i livet självt. ****
Jag var på vernissagen i Konsthallen för de två utställningar som pågår där just nu. I det första rummet visas Vi är alla organismer i ett ständigt flöde av skeenden av Kerstin Lindström från Härnösand. I det andra rummet visas Skogen är full av små döda djur med konstnärerna Anahita Alebouyeh, Hedda Hultman, Melanie Kitti och Birgitta Linhart.
Vernissagerna är numera förlagda till fredagskvällar under namnet After Hours. Vid invigningen av utställningarna finns möjlighet att köpa ett glas vin, lyssna på dj och mingla. Det är verkligen en trevlig form av vernissage och har blivit ett lyft för Konsthallen, och jag tycker att det gör konsten både mer social och levande.
Kvällen öppnades av konsthallschefen Karin Erixon som presenterade utställningarna och samtalade först med Kerstin Lindström och därefter med Birgitta Linhart. De övriga konstnärerna kommer att närvara vid ett senare tillfälle.
Det känns rätt svårt att skriva om utställningarna, för de är omfattande med många verk, material och lager av betydelser. När jag först bläddrar i broschyrerna möts jag av ord som plats, tid, kropp, kvinnohistoria, liv, död och förgänglighet. Det kändes nästan som om att allt finnas representerat. Så jag bestämde mig för att se det hela utifrån min egen horisont. Det som fastnar. Det som rör vid något bekant. Och det som just den här kvällen blev den röda tråden för mig var det mjuka och det hårda.
Vi är alla organismer i ett ständigt flöde av skeenden – rum 1
När jag stiger in i Kerstin Lindströms textila värld tänker jag direkt på min mamma. På dukarna hon virkade, kläderna hon sydde, trådarna som alltid fanns i hennes händer. Kvinnor i hennes generation arbetade med det mjuka: garn, tyg, lakan, trasor. Där formades kvinnors historia. Händer som sydde, stoppade, lagade, vårdade — ofta kallat hemslöjd, handarbete eller till och med tidsfördriv.
Det hårda däremot – järnet, stålet, verktygen – låg långt borta, placerat i mäns domäner.
Kerstin Lindström bryter upp denna ordning. I hennes verk möter garnet järntråden. Det mjuka möter det hårda utan att fråga om lov. I verket Skugga är allt virkat i järntråd. Och jag blir mäkta imponerad av detta stora verk och funderar på hur ”handarbetet” gått till, vilka redskap behövs när garnet ersätts av metall. Man kommer inte så här långt med en enkel virknål.
Verket Papporna, består av sju klänningar i flickors storlek, som står tillsammans på golvet, och visar på Kerstins intresse för kvinnohistoria och feminism. Klänningarna är gjorda när hon var på residens i östra Lettland, ett ställe som varit invaderat av krigsmakter från alla väderstreck. På ett museum fann hon den mörka historien berättad med kartor, kanoner och fanor men ingenting om kvinnor, om deras utsatthet eller hur de har drabbats. Av lokalt inköpt hampatråd och ståltråd skapar hon sitt konstverk, det vill säga, hon blandar hårda och mjuka material och ritar fram en kvinnlig form. Kanske för att visa att uppdelningen i manligt och kvinnligt inte är relevant, det är en kulturell pålaga och inget reellt. Än tydligare blir det när hon kallar verket för Papporna, som en blinkning åt det håll konstverket riktar sig mot.
I verket Veckningen använder hon gamla militärfiltar, plisserade till monumentala formationer som samtidigt beskriver underjordiska rörelser. Längst upp en rad av järntråd, stående som vakter över det mjuka. Det är nästan som en bild av själva kvinnorörelsen: en mark som rör sig sakta, stadigt, outtröttligt.
Tre av verken hänger från taket. De visades tidigare på sommarens triennal i Västernorrland, som handlade om häxprocesserna för 350 år sedan. Tre kors av metall — gjorda exakt efter konstnärens egen kroppslängd och armlängd — täckta av mjuka virkningar.
Här möts två röster i samma kropp: den mjuka och den hårda. Som om garnet och järnet länge velat tala med varandra och först nu fått möjlighet. Och häxprocesserna, detta patriarkala övergrepp, ger en tyngd åt helheten: kvinnor vars kunskap om växters läkande kraft misstänkliggjordes och straffades.
I verket Flow har militära skolappar av vadmal — slitna av åratals stöveltramp— samlats på väggen till en kolorerad, massiv skogsvarelse, en slags mossbelupen minnesbank. Man kan ana ansikten där, eller kanske något helt annat.
Och när jag lämnar rummet förstår jag varför texterna i broschyrerna kändes så omfattande, den här utställningen är tolkbar åt alla håll. Det är inte pekpinnar, det är lager på lager. Det är just detta som gör Kerstin Lindströms utställning så imponerande, den innehåller allt som kan finnas i betraktarens fantasi. Och lite till.
Skogen är full av små döda djur – rum 2
Jag kliver in i det andra rummet, där det alltså är en samlingsutställning med Anahita Alebouyeh, Hedda Hultman, Melanie Kitti och Birgitta Linhart. Och jag bär fortfarande med mig tankarna om det mjuka och det hårda. Det finns också här, men mer som naturens egna rörelser än som kulturens.
Hedda Hultmans träskulpturer har en råhet över sig. I Böjt varande I och II står kroppar i böjningar som påminner om avancerade yogapositioner – men här känns de inte som kroppsövningar utan som tillstånd. Som om de här figurerna står i någon sorts existentiell vridning, mitt emellan människa, djur och något helt annat. Det finns en känsla av att kroppen försöker följa en impuls som ligger utanför det mänskliga, en böjning mot något okänt.
Melanie Kittismålade gipsblock bär på en stillhet, något existentiellt men också en känsla av att tiden redan börjat verka på dem. Gipset är skört, bitar har lossnat, som om skulpturerna långsamt håller på att försvinna. Titlarna säger en hel del, om verken. ”Innan jag fanns, innan mitt skelett fanns, fanns det en tår, vilket känns som fragment av en längre berättelse, just på gränsen mellan kropp och minne.
Anahita Alebouyeh deltar med två fotografier och återkommer senare med en performance i konsthallens tredje rum. Även Melanie Kitti kommer hit i ett författarsamtal om sin nyutgivna bok Hälften urna, hälften gral.
Vindspelen – naturen som samarbetspartner
Birgitta Linhart deltar med två verk, Tysta Vindspel I och II. De är tillverkade i samarbete med konsthallen där Birgitta hållit två workshops, med vuxna och ungdomar, där de tillsammans producerat konstverken.
Det ena verket består av björklöv som Birgitta samlat i skogsmarkerna och dessa torkade löv har sedan limmats fast på långa trådar. I det andra verket så är det istället vita fröställningar från rallarrosen som är fastlimmade. Det vill säga de små vackra dun som brukar flyga omkring på sensommaren, och påminna oss alla om att det snart är höst. Från två stora kvistar uppe i taket hänger alla trådarna, med löven och dunet, formade utifrån grenverket.
Björklöven är verkligen en del av det mjuka i naturen, när den hårda stammen släppt sina blad och de hamnar på marken. Kan sedan kanske bli skydd eller föda för olika organismer eller begravningsplats för de små döda djuren, enligt utställningens tema.
Birgitta berättar på vernissagen att hon gillar att jobba med naturliga material. Att man då alltid har en samarbetspartner, som är själva naturen. Att naturen pratar med henne och till slut också säger vad det ska bli. Ett sätt är att samla in jättemycket material och sen stå mitt i det och se på detaljerna. Många av de teman som hon jobbat med handlar om naturen på det sättet.
Det är mäktiga konstverk och man förvånas av hur det är möjligt att kunna sätta ihop dessa sköra växtdelar och få det att hålla ihop. Även här tänker jag på förgängligheten i tillvaron, och att det verkligen är tur att det är vindspel som är tysta och inte utsatta för hård vind från Norra hamn.
Jag ser vindspelen verkligen som det mjuka, som blir kvar när löven lämnat sin stam. Eller barren som finns på ett liknande konstverk som Birgitta L visat på Havremagasinet i Boden. Det slår mig att dessa växtdelar nu har tagits om hand av mänskliga händer, som ytterligt försiktigt sorterat dem med stort tålamod.
Jag kan inte låta bli att tänka på kontrasten till det moderna skogsbruket. De hårda stammar som där ute sågas ner, mals, kokas, bleks och pressas till papper. Den hårda sidan av naturen, förvandlad till industri. Men ändå finns även där en möjlighet: papperet kan bli underlag för en målning, ett brev, en dikt. Mjukhet uppstår ur hårdhet, också där.
Tänk om världen verkligen gick att dela in i bara två delar: det som är hårt och det som är mjukt. Och tänk om ingenting blir bra om de skiljs åt. Konsthallens två utställningar tycker jag visar hur beroende de är av varandra. Att det mjuka behöver en form. Och att det hårda behöver en mening.
Precis som en människas mjukdelar behöver sitt skelett.
Det finns ju ett ord – gubbgnäll – som är ganska vedertaget. Det handlar om äldre män som samlas regelbundet och ondgör sig över nutidens olika fenomen, nymodigheter som anses vara dumma, farliga eller ett tydligt tecken på samhällets förfall.
När min pappa var i samma ålder som jag är idag satt han ofta vid köksbordet tillsammans med sina manliga vänner och klagade på än det ena, än det andra. Det var “bättre förr” och nu hade det mesta gått snett.
Min pappa hade sin alldeles egna teori om när förfallet började. Det var när de införde kontinuerlig drift i Husumfabriken, någon gång på 60-talet. Då tvingades arbetarna jobba även på helgerna, oavsett om det var söndag, julafton eller långfredag. Enligt pappa slutade man därmed att helga vilodagen, och det skulle få stora negativa konsekvenser. Och det visade sig också, enligt honom, att allt hade blivit sämre sedan dess. Och det är väl bara att ge honom rätt: att börja jobba på söndagar var förstås början på samhällsförfallet.
I och för sig är det ingenting nytt att vi människor är tveksamma till nya uppfinningar, ny teknik eller stora förändringar. Det fanns till exempel i antik grekisk filosofi en kritisk inställning till skriftspråket – när det blev aktuellt att man skulle läsa text istället för att lyssna på muntliga berättelser. Platon uttryckte det ungefär så här:
Den här uppfinningen kommer att framkalla glömska hos dem som lär sig den, eftersom de inte längre kommer att öva sitt minne. Deras förtroende för det skrivna, skapat av yttre tecken som inte är del av dem själva, kommer att ersätta deras eget minne. Man har uppfunnit ett hjälpmedel som inte erbjuder sanning, utan endast ett sken av sanning; de kommer att höra mycket men förstå lite…
Man var alltså rädd att skriftspråket skulle förstöra det traditionella muntliga berättandet som kulturen byggde på. Och den tanken levde faktiskt kvar i min familj ända in på 1900-talet. Mina föräldrar ansåg att det var farligt att läsa böcker. Man kunde förlora sig själv i fantasier och därigenom tappa intresset för att jobba praktiskt (i fabriken), kanske bli utan jobb och försörjning. Vi hade en släkting som var “sönderläst” – han hade läst så mycket böcker att han hade blivit tokig. Min mamma, som i smyg gillade att läsa, vågade ändå inte läsa böcker hemma. Däremot gick det bra med följetonger i veckotidningar. De var begränsade i längd, och dessutom tvingades man vänta en vecka på nästa avsnitt. Det var inte lika stor risk att man skulle förlora verklighetskontakten.
Numera är det ju mobiler och skärmtid som tagit över diskussionen om vad som är farligt. Det talas om att förbjuda sociala medier för unga och införa en särskild åldersgräns för när man anses mogen att ha ett eget konto. Jag brukar tänka på bokläsandet från min barndom. Det var tur att mina föräldrars uppfattning om riskerna med böcker inte ingick i dåtidens politiska program. Då hade jag kanske inte fått börja läsa förrän jag fyllt 16, för att minska risken att bli sönderläst och tokig.
Jag läste en bok nyligen om ny teknik som AI, där det finns positiva saker som kommer att förändra mycket till det bättre, men som också kan ha negativa konsekvenser. Där citerades en 80-årig man som drog följande slutsatser av sitt liv:
Allt som finns i världen när du föds är vanligt och en naturlig del av hur världen fungerar.
Allt som uppfinns mellan att du är 15 och 35 år upplevs som nytt, spännande och revolutionerande. Och du kan säkert göra karriär inom området.
Allt som uppfinns efter att du fyllt 35 år upplevs som något som går emot den naturliga ordningen av tillvaron.
Jag tyckte att det var en klockren beskrivning av gubbgnället. Vi är öppna för nya tekniska landvinningar fram till ungefär 35 år, men därefter börjar det kännas som om det naturliga håller på att förändras – och att allt går åt fel håll.
Så det är inte konstigt att jag som nu är 70 år, och alltså kunnat bygga upp motståndet mot nutiden i mer än 30 år, tycker att våra sessioner med gubbgnäll vid fikaborden är fullt relevanta. “Det är hemskt nu, men det kommer att bli värre. Annat var det på våran tid.”
Men idag läste jag faktiskt en positiv nyhet – i appen på min iPad, inte i papperstidningen. I en vetenskaplig studie visade det sig att äldre som använder mer tid framför mobilen eller datorskärmen minskar risken för demens med omkring 8 procent. Men om man istället lägger mer tid framför TV:n ökar risken med 24 procent.
Det är ju det jag alltid har sagt: passa er för att se på TV. Det är farligt. Kanske till och med farligare än att läsa böcker!
Min fru Karin var på vernissagen av Gudruns Söderholms utställning på Lindbergs, själv hade jag förhinder. Karin som ständigt sysslar med olika textila hantverk, som färgning av tyger, broderi, textila bilder och vävning, ringde mig och var starkt påverkad av utställningen. ”Den är fantastisk och du måste se den” ropade hon till mig i mobilen. Och jag förstod att hon just hade haft en stark konstupplevelse.
Och nu har jag sett den, och förstår hennes exaltering. Det finns konst som man enbart känner med hjärtat, där själva bilden eller motivet är det huvudsakliga fokuset. Men det finns också konst som man känner starkt i kroppen — för att man förstår hur fruktansvärt mycket tålamod det måste ha krävts. Gudrun Söderholms utställning tillhör båda de sorterna. Dels med vackra färgrika mönster som skapar en känslomässig skönhetsupplevelse men också, om man går nära och ser alla tunna trådar, så noggrannt placerade att man nästan känner en rastlöshet i kroppen. Som gör att man ställer de naturliga frågorna; hur är det enst möjligt att rent tekniskt att kunna åstadkomma detta i en vävstol ? Och hur lång tid tar det?
Gudrun Söderholm bor i Kalix-Nyborg, är utbildad på Textilhögskolan i Borås. Hon har gjort många offentliga verk i kyrkor, sjukhus och skolor. Hon arbetar främst med vävning, och kombinerar textil med andra material som metall, tagel och papper. Hon gör också glasmosaiker. Alla dessa tekniker är representerade i utställningen.
Här möter jag en stor väv i tuskaft — den vanligaste formen av vävteknik, men här förvandlad till något svindlande komplext. Små runda tygbitar är invävda i en dubbelväv, som i mitten slingrar sig i en färglagd väg: från rött och lila, genom blått och grönt, upp till gult. Det är vackert och skapar många olika associationer hos mig. Kanske ett mikroskopiskt cellprov där man inte funnit några tecken på sjukdom, allt är i sin ordning. Eller en stig genom en skog där ljuset blänker i vattensamlingar bredvid min promenad, medan mina tankar går från oroligt rött till allt ljusare och gulare harmoni. Ja, kanske harmoni vorde det ord jag helst skulle välja, inte bara för denna väv utan för hela utställningen.
Tunna, nästan osynliga trådar håller allt samman. När jag går nära ser jag hur luften blir en del av väven. Ljuset silar igenom som genom ett nät, och det är som att hela verket andas. Den lilla rörelsen av min egen skugga på väggen får färgerna att skifta.
I det andra rummet hänger en annan väv, uppbyggd av små kvadrater i blågrå toner. Mitt i allt, en liten fyrkant av färg — röd, gul, grön, blå. Som ett försök att skapa ordning i vår kaotiska värld där det mesta är mörkt men det finns ändå ljuspunkter, där färgen är i centrum.
Ett annat verk drar mig till sig, nästan magnetiskt. Det ser ut som något som borde vara stelt — en metallnätgrund, perforerad som en sil — men ovanpå har Söderholm broderat med färggranna trådar i geometriska former.
Grå bas, starka accenter av gult, turkos, orange och violett. Ytan böljar svagt. Den lever. Det är som om de mjuka trådarna har rest sig ur metallen, trotsat det hårda materialet. Ett slags textilens uppror.
När jag går nära ser jag hur tråden skär genom hålen med kirurgisk precision. När jag går längre bort smälter allt ihop till en optisk lek, nästan som ett 3D-mönster.
Jag kan inte låta bli att tänka att det här är en konstnär som har full kontroll över både material och temperament. Det finns inget hastverk här, inga genvägar, allt är långsamhet, upprepning och disciplin. Och det märks — verken är tysta, men de vibrerar av energi i rummet, och då tänker jag främst på hennes fantastiska färgseende, där kombinationerna av färgerna är lika exakta som trådarna som är inlagda i varpen.
Sedan kommer mosaikerna. Runda och kvadratiska, glänsande och livliga. Glasbitar i klara färger, sammansatta med en exakthet som får mig att tänka på både kyrkfönster och barndomens kalejdoskop.
De runda plattorna hänger i perfekta rader, varje enskild en liten värld av symmetri. Här är färgskalan friare, gladare, men fortfarande lika exakt, inget är lämnat åt slumpen. Och i den stora mosaiken, med sina nio cirklar i starka primärfärger, känns det som att ljuset studsar mellan bitarna. Här möts värme och kyla, eld och glas.
När jag lämnar utställningen tänker jag att Gudrun Söderholm är en mästare i att använda materialen för att beskriva relationen mellan ljus och skugga, mellan precision och poesi. Allt är genomarbetat, och samtidigt levande. Det är som om varje tråd, varje glasbit, varje stygn fått sin egen personlighet men ändå accepterat sin plats i helheten.
Det är djupt mänskligt, på något sätt. Och jag går därifrån lite lugnare, lite mer ödmjuk — och jag tänker att tålamod kanske handlar om modet att tåla kroppens rastlöshet. Eller kanske det är tvärtom. Att kroppslig rastlöshet behärskas bäst av tålmodigt precisionsarbete.
När jag kliver in på Galleri Lindbergs i Luleå, där Isak Anshelms målningar hänger på väggarna, kommer jag samtidigt ut. Ut i naturen, ut i landskapet – som om skogens tystnad flyttat inomhus med konstens hjälp.
Det är en storslagen utställning, där jag ställs inför två stora målningar, 180 centimeter breda, och däremellan femton små verk, endast omkring 25 centimeter.
Jag går ut i den stora målningen med titeln Our bones will be your soil och ser en förgrund av gräs. Ett tunt höstgräs där den gulbruna färgen sjunkit undan och bara mängder av vitaktiga strån återstår, som bildar ett vackert, sirligt mönster. Gräset – det ljusgula, bruna och bleka – känns som grunden för hela utställningen. Alla små målningar består av närbilder av dessa strån, som tecknar sina egna mönster.
Och det är ett gräs man ser överallt i det norrländska landskapet. Det växer talrikast på kalhyggen, där träden tagits ned och den naturligt risiga växtligheten ersatts av det snabbväxande gräset.
Bortom gräset i den stora målningenfinns mörka och gröna sjok, och jag tänker att det är ett område av sank myrmark. Längst bak, mot en sjunkande sol, står svarta siluetter av träd – gestalter som skänker en spöklik känsla över landskapet.
När jag var barn skrämde min mamma mig för skogen. Där fanns övernaturliga varelser som kunde dra ner barn i blöta myrar eller få dem att gå vilse och aldrig hitta hem. Det var naturligtvis hennes sätt att med dåtidens uppfostringsmetoder, hålla mig borta från skogen och få mig att stanna hemma på tomten. Och det fungerade.
Jag har fortfarande svårt att förstå människor som frivilligt går ensamma i skogen och tycker att allt är vackert och njutbart – utan att känna det potentiella hotet från naturen. Men det verkar som om Isak Anshelm skulle kunna förstå vad jag menar, när han kallar målningen ”våra ben blir din jord”.
De små målningarna är någonting annat. Då försvinner landskapet och världen utanför, och vi kryper ner i gräset, in i vegetationen, bland strån, rötter och märkliga organismer som växer därnere. Det är som att gå från ett vidsträckt panorama till att undersöka tillvaron med ett mikroskopiskt öga.
Thomas Tidholm skriver i sin bok Mänskligheten att språket har en alltför ordnad grammatik, som inte är tillämplig på naturen. Därför har det uppstått ett glapp – en brutal förtroendekris – mellan mänskligheten och naturen. Vi förstår den inte längre, medan naturen själv förhåller sig avvaktande.
Och jag tycker att Isak Anshelm, med konstens och måleriets hjälp, lyckas återupprätta denna förlorade kontakt med naturen. Med de tunna linjerna, utförda noggrannt och med tålmodighet, visar han något djupt existentiellt. Det vill säga att naturen är vacker, en fröjd för ögat och det finns – förhoppningsvis – dolda blommor som spirar under det täta täcket av gräs. Men där finns också något hotande och farligt som ständigt lurar, precis som min mamma sa. Inte minst är det beskrivet i utställningen av Mats Danielssons ljudverk Ut ur eterhavet, med ljud som får en att rysa en aning.
Utställningen av Isak Anshelm överraskade mig och fyllde mig med ett slags hopp. Han visar en respekt för det lilla, det förbiseddas betydelse, och med sin blick visar han oss något vi annars inte ser.
Kanske är det därför utställningen känns så ovanligt hel. De två stora målningarna berättar om världen som helhet – en plats där allt växer, dör och blir till igen. De små är som hemliga kapitel ur samma bok, detaljer som fördjupar förståelsen. Det känns som om han har hittat ett eget språk, en rytm som är hans och ingen annans.
När jag lämnar galleriet känns världen lite annorlunda. Jag ser på vägrenarna under hemfärden med bussen, och lägger märke till det vissna gräset som jag annars inte skulle ha sett. Och kanske är det just det som bra konst gör – den får en att titta igen, men långsammare denna gång.
