När jag kliver in på Galleri Lindbergs i Luleå, där Isak Anshelms målningar hänger på väggarna, kommer jag samtidigt ut. Ut i naturen, ut i landskapet – som om skogens tystnad flyttat inomhus med konstens hjälp.
Det är en storslagen utställning, där jag ställs inför två stora målningar, 180 centimeter breda, och däremellan femton små verk, endast omkring 25 centimeter.
Jag går ut i den stora målningen med titeln Our bones will be your soil och ser en förgrund av gräs. Ett tunt höstgräs där den gulbruna färgen sjunkit undan och bara mängder av vitaktiga strån återstår, som bildar ett vackert, sirligt mönster. Gräset – det ljusgula, bruna och bleka – känns som grunden för hela utställningen. Alla små målningar består av närbilder av dessa strån, som tecknar sina egna mönster.
Och det är ett gräs man ser överallt i det norrländska landskapet. Det växer talrikast på kalhyggen, där träden tagits ned och den naturligt risiga växtligheten ersatts av det snabbväxande gräset.
Bortom gräset i den stora målningen finns mörka och gröna sjok, och jag tänker att det är ett område av sank myrmark. Längst bak, mot en sjunkande sol, står svarta siluetter av träd – gestalter som skänker en spöklik känsla över landskapet.
När jag var barn skrämde min mamma mig för skogen. Där fanns övernaturliga varelser som kunde dra ner barn i blöta myrar eller få dem att gå vilse och aldrig hitta hem. Det var naturligtvis hennes sätt att med dåtidens uppfostringsmetoder, hålla mig borta från skogen och få mig att stanna hemma på tomten. Och det fungerade.
Jag har fortfarande svårt att förstå människor som frivilligt går ensamma i skogen och tycker att allt är vackert och njutbart – utan att känna det potentiella hotet från naturen. Men det verkar som om Isak Anshelm skulle kunna förstå vad jag menar, när han kallar målningen ”våra ben blir din jord”.
De små målningarna är någonting annat. Då försvinner landskapet och världen utanför, och vi kryper ner i gräset, in i vegetationen, bland strån, rötter och märkliga organismer som växer därnere. Det är som att gå från ett vidsträckt panorama till att undersöka tillvaron med ett mikroskopiskt öga.
Thomas Tidholm skriver i sin bok Mänskligheten att språket har en alltför ordnad grammatik, som inte är tillämplig på naturen. Därför har det uppstått ett glapp – en brutal förtroendekris – mellan mänskligheten och naturen. Vi förstår den inte längre, medan naturen själv förhåller sig avvaktande.
Och jag tycker att Isak Anshelm, med konstens och måleriets hjälp, lyckas återupprätta denna förlorade kontakt med naturen. Med de tunna linjerna, utförda noggrannt och med tålmodighet, visar han något djupt existentiellt. Det vill säga att naturen är vacker, en fröjd för ögat och det finns – förhoppningsvis – dolda blommor som spirar under det täta täcket av gräs. Men där finns också något hotande och farligt som ständigt lurar, precis som min mamma sa. Inte minst är det beskrivet i utställningen av Mats Danielssons ljudverk Ut ur eterhavet, med ljud som får en att rysa en aning.
Utställningen av Isak Anshelm överraskade mig och fyllde mig med ett slags hopp. Han visar en respekt för det lilla, det förbiseddas betydelse, och med sin blick visar han oss något vi annars inte ser.
Kanske är det därför utställningen känns så ovanligt hel. De två stora målningarna berättar om världen som helhet – en plats där allt växer, dör och blir till igen. De små är som hemliga kapitel ur samma bok, detaljer som fördjupar förståelsen. Det känns som om han har hittat ett eget språk, en rytm som är hans och ingen annans.
När jag lämnar galleriet känns världen lite annorlunda. Jag ser på vägrenarna under hemfärden med bussen, och lägger märke till det vissna gräset som jag annars inte skulle ha sett. Och kanske är det just det som bra konst gör – den får en att titta igen, men långsammare denna gång.
****
Tommy Sjölund
Roligt att läsa dina intryck kring konstutställningar och dess alster.
Sven Teglund
Tack Tommy! Ja det är både roligt och lärorikt att försöka formulera sina intryck efter att ha sett en utställning.
Eva Forsberg
Du har orden, fint att läsa om din upplevelse. Konst som berör och väcker nya tankar.
Sven Teglund
Tack Eva! Ja det är roligt att känna efter och sen skriva av sig.