Ludvig Aderlund Sjödin – ”Samlade platser och minnen” på Galleri Y

Stilleben är en av bildkonstens äldsta motivkategorier. Föremål uppställda på ett bord, ofta noggrant arrangerade för att bilda ett motiv där varje sak bär en symbolisk betydelse. Frukter, glas, blommor eller döda djur har i århundraden fått representera tidens gång, rikedom, död eller förgänglighet.

När jag skrev om Ludvig Aderlund Sjödins utställning på Lindbergs Galleri 2023 tänkte jag att hans måleri på ett sätt hör till denna tradition – men också bryter mot den. Föremålen i hans målningar verkar nämligen inte vara arrangerade för att bli till ett stilleben. De tycks snarare bara ha råkat hamna där.

Därför är hans bilder något annat, det vill säga inte stilleben utan snarare förbisett liv. De saker vi passerar varje dag utan att egentligen se dem längre. Ett bord där någon lämnat en kopp, en kartong i ett hörn, ett rum där ljuset faller på ett särskilt sätt.

Det är just dessa utsnitt ur tillvaron som Ludvig Aderlund Sjödin fortsätter att måla i den här utställningen. Han har skapat sig en egen stil som man känner igen och det är lika intressant att få se vad hans ögon har fokuserat på denna gång. Motiv som får mig att stanna upp – för det han sett har jag också sett nånstans, nångång – med den skillnaden att jag inte lagt märke till det.

I målningen ”Hos Denise och Jonathan” möter vi ett vardagsrum där livet pågår utan att någon syns. Kuddarna ligger lite huller om buller i soffan, böckerna står i hyllan och en växt söker sig mot ljuset. Det är ett rum som tillhör någon annan, men som vi tillfälligt får låna blicken in i. Man känner nästan närvaron av dem som bor där, trots att de inte finns i bilden. Plötsligt kan nån kliva in eller så har de just gått ut.

I ”Reflektion” hamnar vi istället ute på gatan, men ser den genom en spegling i ett skyltfönster. Mitt i bilden står en person som tycks fotografera. Plötsligt handlar målningen inte bara om en plats utan om själva seendet – om hur vi betraktar världen och samtidigt själva blir en del av den.

Målningen ”Sommarnatt” är stillsam. Det är ett sådant ögonblick i ett hem när dagens aktiviteter avslutats och inget särskilt händer. Ljuset faller snett in genom fönstret och lägger sig över bordet och lampan. Det är nog fortfarande ganska varmt eftersom man vädrar med öppet fönster.

Och så finns där ”Banankartonger”. Två enkla kartonger staplade på varandra. Ett motiv så obetydligt att man nästan aldrig skulle stanna upp inför det. Men just därför blir det intressant. Kartonger betyder nästan alltid förflyttning: en flytt, ett liv som packas ner, något som är på väg någon annanstans.

Det är just i den vardagliga blicken på föremål som finns runt oss alla, som Ludvig Aderlund Sjödins måleri får sin särskilda kraft. Han gör inga dramatiska motiv och berättar inga tydliga historier. Istället riktar han blicken mot sådant som annars passerar obemärkt. Och det drabbar mig rätt starkt, när jag går omkring i Galleri Y :s stora utställningslokal, och där hans rätt små vardagsmålningar hänger på rad men beskriver något mycket större, det vill säga livets trivialiteter. Det här är ingen kyrka där världen framställs som ett himmelskt storslaget underverk, det är ingen trosuppfattning som redovisas. Det här är en utställningen som talar sanning, om själva livet.

Det vill säga att större delen av livet är en följd av små förflyttningar genom tomma rum, gående på gator, blomkrukor i fönster, koppar som man kan dricka kaffe ur. Och jag går ut från galleriet, öppnar dörren som fastnar i öppet läge och jag lyckas inte få igen den helt. Går några meter ut på den sandade uppgången mot bilen och upptäcker att jag har ett gruskorn i höger sko som irriterar. Möter några ungdomar som går i bredd, men vi tittar inte på varandra.

Jag andas in, stannar upp, tittar på parkeringen med alla bilar. Och det känns som min blick för ett ögonblick stannar upp. Kanske allt inte är lika förbisett längre, nu när jag äntligen sett Ludvig Aderlund Sjödins utställning ”Samlade platser och minnen”.

*****