När teater är som bäst

Jonas Hellman Driessen, Gunilla Röör, Therése Lindberg, Mats Pontén

Torsdag den 7 april var vi på Norrbottensteatern och såg uppsättningen Broarna över Madison County i regi av Gunilla Röör. Jag har, som kanske de flesta av oss, en gång sett filmen med Meryl Streep och Clint Eastwood i rollerna.

Francesca, här spelad av Therése Lindberg, bor med sin familj på landsbygden i Iowa. Hon arbetade som lärarinna före äktenskapet, men är nu hemmafru och tar hand om familjen och arbetet på gården. En dag åker maken Richard, spelad av Mats Pontén, tillsammans med barnen bort några dagar och lämnar Francesca ensam på gården.

Plötsligt dyker fotografen Robert upp, spelad av Jonas Hellman Driessen, som är där för att fotografera de övertäckta broarna i Madison County. Under några dagar blossar en intensiv kärlekshistoria upp mellan dessa två, Francesca och Robert.

Dramat slutar i en svår och klassisk valsituation. Ska Francisca välja det trygga familjelivet med man och barn eller följa sina inre drömmar och sin passion, det vill säga bryta upp och följa den äventyrlige, spännande och känslige mannen. Men kanske främst hänsynen till barnen, gör att hon stannar kvar och försöker sopa undan spåren av det som hänt.

Norrbottensteaterns uppsättning utgår från den åldrade Francesca, spelad av Gunilla Röör, som skrivit ett brev riktat till sina barn, med hela berättelsen om den korta och intensiva kärlekshistorien. Brevet ska läsas av barnen först efter hennes död, och där finns också en sista önskan att askan ska spridas under en av broarna, samma bro som där förälskelsen tog fart. Äntligen ska barnen till fullo få veta vem deras mor egentligen var.

På scenen finns alltså både den yngre och äldre Francesca, den ena lever i nuet precis när det hände, och den andra, som under många år burit på en hemlig kärlekshistoria begravd i ett mycket privat inre rum, dit ingen haft tillträde. Men som naturligtvis ändå påverkat alla under livets gång.

Det sätt som dramat spelas upp på scenen är genialisk framfört och det är sällan som jag blivit så berörd i en teatersalong. Skådespelarna spelar sin roller i väldigt långsamt tempo, så att det runt varje replik finns en tystnad, där blickar, ansikten, mimik får utrymmet att förmedla alla former av känslor. I rummet skapas en slags känslomässig elektricitet som vibrerar av lust, blygsel och begär. I Therése Lindbergs ansikte verkar alla möjlig känslor kunna uttryckas med så små medel att jag plötsligt inser varför det finns ett 40-tal muskler i ansiktet hos oss människor, men att det är endast skådespelare som kan använda dem alla. Och med små rörelser med händerna, drar hon ständigt i städrocken, senare i klänningen, för att i plötslig genans minska öppningen i halsen för undvika att huden syns för mycket. En klassisk kvinnlig gest som uttrycker mer än tusen ord.

Och trots att det är en kärlekshistoria finns här nästan ingen kroppskontakt. Istället uttrycks sensualitet med kroppsrörelser och det är grafiskt och vackert. Aktörernas nakna fötter får uttrycka den erotik som ständigt ligger under ytan, både i rörelse och funktion. När Robert drar av Francescas ena stövel är det så sensuellt att jag kommer att tänka på scener ur filmen Mandomsprovet, när Dustin Hoffman blir förförd av Mrs Robinson, som jag såg när jag var ung och särskilt mottaglig.
Och sen den andra motsatta sidan, den äktenskapliga, som Francesca till slut väljer, symboliserad av ett par tråkiga – men varma – skinntofflor som hon får av sin man. Bättre än så, kan inte en historia åskådliggöras på en scen.

Det var en dagföreställning som vi var på, som visades kl 13. Och därför var det nästan bara pensionärer där, vi som är 60 plus. Och när jag tittade mig runt i salongen bland alla grånade huvuden tänkte jag, undrar hur många av oss som har en liknande erfarenhet, kanske långt tillbaka i tiden. Kanske en intensiv förälskelse någon gång i livet, som aldrig kunde förverkligas i en relation, på grund av att det var olämpligt eller av konvenans. Och som vi sedan burit med oss inombords, i ett hemligt rum okänt av alla.

Det enda jag har lite svårt att förstå, när det gäller historien om Madison Country, är varför Francesca skriver brevet till sina barn som de ska läsa efter hennes död. Är det inte att utsätta dem för en onödig prövning, just när deras mamma gått bort? Att få veta en sak som kanske gör att de måste omvärdera sina liv, att mycket av det som de trott på egentligen varit på ett annat sätt. Och nu kan de inte ens få prata med henne om det, nu när hon är borta.

Nåja, där är vi kanske olika. Jag tycker att hemligheter gärna kan få begravas, enligt mottot: bränn alla mina brev. Allt i livet är ju ändå bara föreställning, och någon klar sanning om det vi upplevt finns nog inte. Men andra kanske tycker att allt ska fram i ljuset även om det är smärtsamt, det har jag också förståelse för.

En sak som dock är säker, är att Norrbottensteatern gjort en fantastisk föreställning med imponerande skådespelarinsatser, så det är bara buga mjukt inför allt detta som vi erbjuds från scenen.

***

Föregående

För arkitekter finns bara sommar

Nästa

Stå på ett ben

6 kommentarer

  1. Monica

    Vad bra du berättar och det är en upplevelse att gå på bra teater. Den sitter kvar och ger tankar och berör. De får gärna åka på turné, kanske de gör. Fantastiskt att de gjort detta så bra och på ett speciellt sätt också.

    • Sven Teglund

      Tack! Ja det är verkligen en fin prestation av ensamblen!

  2. Andreas

    En inkännande text som väckte pjäsen till liv igen. Såg den på premiären och skrev en recension och kan bara konstatera att vi båda berördes med det tillägget att jag tror man med fördel har lite eget levnadsbagage med in i salongen. Vilket ju din slutreflexion vittnar om.
    Och kul med de 40 ansiktsmusklerna.

    • Sven Teglund

      Tack Andreas, ja jag minns din recension, att du också var väldigt positiv. Fantastiskt att vi har möjlighet att se sådan fin teaterkonst i vår stad!

  3. Cecilia

    Så fint skrivet! Precis så!
    Ja, de ska på turne i länet – passar bra för i många byar är scener och salong små. Man kommer nära. Och det vill man just i den här pjäsen.

    • Sven Teglund

      Tack, ja det blir ju fint med turné, att många får se denna fina föreställning.

Lämna ett svar till Monica Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

© Sven Teglund