Den heliga rakningen

När vår statsminister Stefan Löfven blev tagen på ”bar” gärning vid ett besök på en galleria i Stockholm, var hans ärende att söka en reservdel till sin rakapparat. Jag häpnade när jag läste det. Inte för att han besökte en galleria, det var småaktigt som vanligt av Expressen att slå upp det som en stor nyhet, men själva ärendet! Vem lagar en trasig rakapparat i dag? tänkte jag för mig själv. Min erfarenhet är att en reservdel till en elektrisk maskin är dyrare än att köpa en helt ny maskin.

”Den är helig, höll jag på att säga….”

När jag sedan såg Stefan med sin hustru Ulla i den nya talkshowen, som leds av Carina Bergfeldt, fick de frågan om hur deras morgonprocedur ut. Stefan svarade: ”Den är helig, höll jag på att säga. Det är rakning, dusch och frukost – – – Det får inte bli så mycket fel, för då är morgonen förstörd”

Och han fortsatte sen på den inslagna vägen. När han beskriver parets gemensamma bastubad berättar Stefan: ”Man rakar sig bäst i bastun. Den bästa rakningen är när du svettas och porerna är öppna. Då kör du med rakhyveln. Det blir ingen bättre rakning än så”

Och jag kände så igen mig i statsministerns ord. Stefan som arbetat som svetsare på Hägglunds och söner i Övik, min hemstad och som är sprungen ur arbetarklassen. Att rakningen på morgonen skulle ha så stor betydelse för honom, förvånade mig inte.

När jag tänker tillbaka på min pappa, född 1912, fabriksarbetare mitt i fattigsverige, så följde hans liv folkhemmets framväxt. Han var socialdemokrat hela sitt liv och kunde se välfärdssamhällets landvinningar i realtid. När han dog fanns allt på plats, och lyckligtvis hann han gå bort innan den stora nedmonteringen och utförsäljningen inleddes av den borgerliga Bildt-regeringen.

Det var otänkbart för honom, precis som för Stefan, att gå till jobbet orakad.

Ett av mina starkaste minnen av min pappa, det var när han rakade sig. Det var, precis som för Stefan, en helig stund. Den ägde rum varje morgon vid vårt köksbord, där han satt med den uppfällbara rakspegeln och rakhyveln. Med varmvatten och raktvål vispade han fram skummet med hjälp av rakborsten, och fyllde sitt ansikte med det vita löddret. Själva rakningen var för mig det mest spännande momentet, på grund av de fantastiska miner som han gjorde med munnen, för att komma åt på alla ställen. Det var viktigt att huden på överläpp och kinder var tillräckligt strama för att hyveln skulle få bästa förutsättningar att göra sitt jobb.

Det var otänkbart för honom, precis som för Stefan, att gå till jobbet orakad. Jag tänker att kanske möjligheterna att vara välrakad (utan skäggstubb) och renhårig (utan smuts och loppor) blev en slags symbol för övergången från fattigsverige till det ”rena” folkhemmet. Och tittar man på gamla foton på arbetare i början av 1900-talet har de flesta skägg i någon form, medan det redan på 50-talet var det renrakat i fabriken.

När jag tänker på Stefan Löfven, som besöker en galleria för att söka en reservdel till sin rakapparat, tror jag att det hade större betydelse än vad man först kunde tro. Det var så viktigt för honom att han tog en onödigt stor risk att hamna i Expressen och uppmärksammas som en svikare av sina egna riktlinjer.

Jag tror faktiskt att det inte bara var en reservdel till rakapparaten som Stefan var ute efter, utan också en reservdel till det trasiga välfärdssamhället. Det samhälle som fanns innan 1990, då min pappa rakade sig för sista gången vid köksbordet hemma i Husum. Men jag gissar att den reservdel som statsministern sökte inte fanns i lager. Det blev nog ett oförättat ärende.

****

Föregående

Måndag kl 7.26

Nästa

I glasögonbutiken

2 kommentarer

  1. Blir så rörd när jag läser dina rader .. ,för det jag minns glasklart när det gäller min pappa, så var det just när han stod i badrummet (inte i köket) och rakade sig. Precis som du beskriver det. Och så aluntvålen efteråt, för han skar sig ofta och jag fick hjälpa honom att raka i nacken, så det inte skulle spreta fram några hårstrån där. Så mycket ömhet i allt detta. Och jag undrar hur det kommer sig att jag så ofta tycktes befinna mig i badrummet när den där proceduren tog sin början.

    • Sven Teglund

      Så fint att du fick hjälpa honom att raka sig i nacken! Det känns som något ursprungligt, att vi också är varelser som ”putsar” varandra, för att bilda känslomässiga band mellan oss. För mig var den där stunden när han rakade sig, det närmaste jag kom honom, eftersom han aldrig gav någon fysisk ömhet till mig. Men det är en annan historia.

Lämna ett svar till Elisabet Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

© Sven Teglund