Middag på distans

I onsdag hade vi bjudit våra vänner Ullacarin och Anders på middag. Så på tisdag städade vi och handlade hem ingredienserna, det tog hela dagen, som det brukar göra. Karin hade bestämt att vi skulle göra en trerätters vegetarisk middag, i mer avancerad form. Alltså en sådan matlagning som upptar de flesta små pannor och karotter som går att uppbringa, då mycket ska hackas, skäras, blandas, vispas och puttra i timmar. Karin läste i receptet att glassen skulle ha tillverkats igår och stått i frysen en natt, så allt började med rejäl tidsbrist. Men allt går ju på nåt sätt och Karin är inte bara duktig i köket utan även på att lösa problem.

Vad skulle vi göra? Ställa in?

Det visade sig att gulbetorna till förrätten skulle småkoka i två timmar vilket också var en överraskning, rent tidsmässigt. Men den stora överraskningen var ändå att Ullacarin ringde vid tretiden och sa att de var lite förkylda och vågade inte komma till oss pga av coronaviruset.

Vad skulle vi göra? Ställa in?
Nej, vi bestämde oss för att all maten skulle lagas färdig, två portioner av vardera förrätt, huvudrätt och efterrätt skulle läggas i en korg som Anders hämtade hos oss på bron. Och sedan kunde vi äta samtidigt på var sitt håll och kommunicera med videosamtal på våra Ipads (via messenger, facetime eller Skype)

Sagt och gjort. Anders hämtade korgen med mat och vin på bron, åkte hem och det dukades fram både i deras hem och i vårat hem. Sedan kopplade vi upp oss via våra ipads som vi ställt framför våra bord, där vi nu satt bredvid varandra för bägge kunde vara med på bild.

Och allt fungerade helt perfekt. Vi åt, pratade och samtalade som vi brukar göra i vanliga fall och glömde nästan att det bara var digitalt. Och Karin fick mycket beröm för den utsökta maten, och vinet var passande. Först efter tre timmar flyttade vi över från bordet till soffan, tog våra ipads med oss och fortsatte surra och hänga där en lång stund. Vi pratade naturligtvis mycket om virusets konsekvenser.

Vi var överens om att det är skönt att man slipper ta ställning om man ska handhälsa eller kramas när man möter en människa, nu är det inget av det som gäller. Men inte heller armbågshälsning är något bra påfund. Karin föreslog en gammal traditionell hälsning, när man lägger en hand på sitt eget hjärta och bugar en aning. Det är ett väldigt fint alternativ, och dessutom fungerar det ypperligt i videosamtal.

Så vi tiotiden la vi händerna på våra hjärtan och bugade framför ipaden och önskade gonatt till de två gästerna. Det här var inte sista gången vi träffades på detta sätt. Nästa gång behöver vi varken städa, duscha eller byta om. Och bara hälften av disken att ta hand om, vilken lättnad!

****